Lite mer Tranströmer i politiken

På vägen hem från Dramatens hyllningsföreställning till Tomas Tranströmer i går rörde sig mycket i mitt huvud:

Tänk om det kunde finnas mer av det här i världen. Inte bara i konsten och kulturen, utan i samhället i stort, och i politiken. Tänk om politik kunde väcka mer av det som Tranströmer väcker i människor.

Tranströmers dikter lyser upp vårt inre, vårt mänskliga. Det där som vi ibland tror att vi är de enda i världen som känner. Att de flesta andra dansar genom livet obemärkta av svårigheter och tvivel. Men vi är inte de enda som kan tycka att livet känns tungt, som tvivlar på både oss själva och på framtiden. Tranströmer påminner oss om att just det där svåra, det där tvivlet, är det som gör oss till människor. Att vi delar upplevelsen av ensamheten med andra. Och därmed är vi inte ensamma. När Tranströmer väcker vår mänsklighet och lyfter fram den i ljuset, väcks också ett potential till medmänsklighet. Andra känner, så som jag känner. Där finns ett frö till gemenskap och solidaritet, som bara väntar på att få börja gro.

Tranströmer är inte rädd för det svåra. Han tar sig an det, utan att släta över. Men han lämnar inte läsaren ensam med det svåra, utan fast förankrad i upplevelsen av att vi hör samman, är del av något större. Även om det bara är en delad upplevelse av att vara människa bland andra människor.

Jag tror att politiken har mycket att lära av det, särskilt vi Socialdemokrater. Till skillnad från andra politiska rörelser rör vi oss i verkligheten, inte i utopin. Och verkligheten är svårare, rörigare, mer komplex än utopin som är en förenklad skiss över världen. När våra politiska motståndare förenklar samhällsdebatten till fördumningens gräns (Jobb=Kärlek!)  finns det ett utrymme för att visa att det inte alltid är så enkelt.

Vi borde inte hymla med det finns svåra problem  som vi vill ta tag i, utan räta på ryggen och säga klart och tydligt att vår politik handlar om att hitta de goda kompromisserna, att väga olika intressen mot varandra och hitta den lösning som ger mest nytta till flest antal människor.

Där  kan vi lära oss mycket av Tranströmers sätt att våga prata om det svåra. Nyckeln är att inte överge människor i det svåra, utan väcka en känsla av gemenskap och visa en väg framåt.

Tranströmer är tillgänglig. Hans bilder kommer från vardagen och från naturen. Han verkar vilja nå fram till läsarna, alla läsare. Det är tyvärr vanligt att “stora författare” skriver navelskådande och otillgängligt för otillgänglighetens skull. De verkar helt enkelt inte vilja nå fram till massan, kanske för att då riskerar August-priset att hamna utom räckhåll. Tranströmer är lätt tillgänglig, men klappar aldrig läsaren på huvudet. Det är en kraftfull kombination.

Tranströmer använder bildspråk. Bildspråket i Tranströmers lyrik är fantastiskt, och vida omskrivet. Bildspråk är ett otroligt kraftfullt verktyg för att nå fram och beröra människor i alla sammanhang, också i politiken. Det kan vi gott använda mer av.

Slutsats: Ingen kan vara en ny Tranströmer. Men det finns mycket i hans livsverk att inspireras av för oss som håller på med politik. Tranströmer gör dikter där läsaren känner sig sedd, och känner att någon förstår dem. Däri finns nyckeln till både god medmänsklighet, och till god politik.

Bloggar: Författaren Eva Swedenmark var också på Dramaten i går.