Guide till Tolgfors-språket – vad som menas med ”vapenfabrik” och ”medverka i byggnation”

Vad menar Tolgfors?

När jag lyssnat på intervjuer med försvarsministern efter avslöjandet om att Sverige lovat Saudiarabien kunskap om hur man bygger en anläggning som kan producera raketbränsle och stridskomponenter till antitankvapen (pansarskott), slår det mig att svenska folket och regeringen/ försvarsminister Tolgfors inte talar samma språk. Eller i alla fall menar de olika saker med samma ord. Här är några analyser av ord som verkar vara viktiga i sammanhanget, och försök till förklaringar. Allt gjort i förhoppning om att svenska folket och regeringen/Tolgfors ska förstå varandra lite bättre.

Vapenfabrik, missilfabrik

Allmänspråket: En anläggning som producerar vapen eller vapenkomponenter, ammunition eller ammunitionskomponenter, eller på annat sätt bidrar till att det blir fler fungerande vapen eller mer fungerande ammunition att använda i vapen.

Tolgfors-språket: Saker som inte är en vapenfabrik/missilfabrik:

• En anläggning som producerar raketbränsle till missiler eller anti-tankammunition.
• En anläggning som producerar sprängämnen som används i missiler och anti-tankammunition.
• En anläggning som ”renoverar” gamla missiler som inte fungerar längre till missiler som fungerar.

Nyproduktion av vapen

I Tolgfors-språket är nyproduktion av vapen eller ammunition, och att göra om, ”renovera” gamla vapen eller gammal ammunition så att den går att använda, helt olika företeelser. Dessa går inte att likställa eller jämföra. Därmed svarar regeringen nej på frågan om Sverige ska hjälpa Saudiarabien att producera vapen, även om de avser att låta FOI hjälpa Saudiarabien att renovera gamla vapen eller missiler.

För att förklara för regeringen hur folk i allmänhet uppfattar saken, har jag gjort en illustration.

Resultatet är detsamma. Från att ha haft en (eller 20 000) missiler som inte fungerat har man istället en (eller 20 000) missiler som fungerar. De flesta tycker nog inte att det är särskilt stor skillnad mellan att hjälpa Saudiarabien att producera helt nya missiler och att hjälpa dem att fixa till gamla missiler så att de kan användas i strid på ett säkert sätt. Det vill säga att missilen/pansarskottet dödar den som är måltavla , snarare än den som avlossar skottet.)

Medverka i byggnation

Allmänspråket

På något sätt delta i processen som syftar till att anläggningarna blir verklighet.

Tolgforsspråket

Fysiskt närvara vid byggarbetsplatsen, ev. också utföra fysiskt byggnadsarbete.

Kommentar: Att Tolgfors gör skillnad på att ”medverka vid byggnation” och ”bidra till produktion” framgår under hans intervju med Ekot 8 mars där han vid ett tillfälle börjar säga ”bidra till produk…” och sedan ändrar sig och säger ”medverka i byggnation”

Projektavtal

Allmänspråket

Avtal som går ut på att ha ett projekt tillsammans. Tecknas innan projektet börjar

Tolgfors-språket

Avtal som formaliserar ett projektsamarbete. Tecknas när mycket arbete redan skett, när förarbete är klart och alla detaljer är utmejslade.

Så där. Nu hoppas jag att kommunikationen mellan regeringen/ försvarsminister Tolgfors och svenska folket ska upplevas som lite klarare framöver.

Peter Wolodarski skriver ledare i DN där han också noterar ”Med sitt språk glider statsråden runt sanningen”.

Lästips: Ekots första reportage om projekt Simoom, Jan Björklund förtydligar att han visste om vapenfabriken redan 2008, Johan Westerholm har skrivit flera läsvärda inlägg om Saudiaffären, till exempel det här. Jag håller inte med i sak, men det är välskrivna och provocerande texter.

Göran Johansson, SVT, Peter Johansson

Vem ok:ade FOI:s underavtal med Saudiarabien?

Nya fakta om Saudiaffären

1. Det finns inte bara ett samarbetsavtal, det finns ett underavtal som tecknats mellan FOI och Saudiarabien.

Att säga att vapenfabrikssamarbetet avtalades i samarbetsavtalet från 2005 räcker alltså inte. Frågan jag vill ha svar på från regeringen: Anser regeringen att samarbetsavtalet från 2005 ger svenska myndigheter mandat att teckna underavtal med saudierna utan regeringens, eller departementets godkännande? Om inte, vem ok:ade underavtalet?

2. FOI rekommenderade saudierna att anlita företaget Gronmij som huvudleverantör för projektet.

Varför lägger sig en myndighet i vilket svenskt företag som ska få en viss order av ett annat lands försvarsdepartement? Det borde varenda människa, höger eller vänster, även de som mot förmodan älskar vapenexport, tycka är problematiskt. Inte konkurrens på lika villkor direkt.

3. Exportkontrollrådet fick veta om att ett svenskt företag, Gronmij AB, ville hjälpa saudierna att bygga vapenfabriken i maj 2010. Alltså 3 år efter att förhandlingarna mellan FOI och saudierna startade, Inget i den hemliga, men nu läckta handlingen tyder på att Exportkontrollrådet fick veta att planerna funnits i flera år, och att FOI manövrerat för att kunna leda projektet utan att det skulle synas att de gjorde detta (eventuellt på regeringens instruktion).

Läs den hemligstämplade handlingen på sr.se http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/83/12012.pdf

Saudiske prinsen 2005: Saknas ömsesidiga intressen blir det inga affärer

Enligt Carl Bildt har regeringen bara fullföljt det avtal om militärt samarbete som den tidigare socialdemokratiska regeringen ingått med Saudiarabien. Regeringen Reinfeldt har alltså inte kunnat påverka vad som skulle göras inom ramen för avtalet, det var redan bestämt. Men om man tittar på vad som sas när avtalet undertecknades 2005, så låter det annorlunda. Så här sa den saudiske prinsen till SvD 2005:

 - Vi ska handla och utbyta sådant som ligger i båda ländernas intresse. Om det ligger i ert intresse att sälja till oss och i vårt intresse att handla svenskt – om kvaliteten är god och priserna rimliga – så ska vi göra det. Saknas dessa ömsesidiga intressen blir det inga affärer.

- Det handlar inte bara om att köpa vapen. Det handlar om ett komplett samarbete där vi kan utbyta kunskaper om militär träning och vidareutbildning på vissa områden. Det handlar också om viss typ av forskning, utbyte av underrättelser och samarbete i medicinska frågor. Vi har ju många militära sjukhus.

Det nämns ingenting om att Sverige lovat att hjälpa till att  bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. Tvärtom är prinsen tydlig med att ramavtalet är just ett ramavtal, vad som kan komma ur samarbetet är inte fastlagt.

Carl Bildt ger alltså en helt annan bild till SR, där får han det att framstå som att regeringen Reinfeldt inte fattat några egna beslut förutom att inte bryta ramavtalet. Ska man följa den logiken skulle Sverige vara tvunget att göra vadhelst Saudiarabien begärde, bara för att vi undertecknat ramavtalet. Men som den saudiske prinsens citat visar var det inte alls självklart vad som skulle komma. Alltså ligger ansvaret för vapenfabriksprojektet helt och hållet på regeringen Reinfeldt.

Lästips: Ulf Bjereld, vars inlägg ledde mig fram till artikeln. (Via det här).

Vems dubbelspel om skuggbudgeten?

Dagens industri ”avslöjar” att Håkan Juholt ska ha beordrat att ett färdigt förslag om höjd a-kassa plockades bort från Socialdemokraternas skuggbudget en halvtimme innan den skulle skickas ut till Socialdemokraternas riksdagsgrupp, den 26 september.

Jag sätter ordet avslöjar inom citatttecken, för DI är inte först att skriva något liknande. Två månader tidigare, den 16 oktober, skrev Aftonbladet ungefär samma sak. Lite olika uppgifter förekommer i de båda artiklarna: Antal personer i rummet när Juholt gav ordern, om Juholt själv var närvarande eller om han ringde in ordern, antal miljarder som skulle flyttas om (2 eller 3).

Aftonbladet skrev sin artikel mitt under Juholt-stormen i oktober, och publicerade strax före Medierna i SR gick ut med att deras reporter hört Aftonbladets chefredaktör instämma i en annan AB-reporters förhoppning om att Juholt skulle avgå.

Jag vet inte om kritiken mot Aftonbladets rapportering om Juholt påverkat tidningen och gjort dem mer försiktiga för att inte framstå som att de driver en avsättningskampanj mot en socialdemokratisk partiledare. (Vilket jag inte tror att de gör, eller för den delen heller gjorde då i höstas. Det var nog snarare så att  en kollektiv drevpsykos drabbade större delen av den svenska journalistkåren och fick alla att jaga nästa scoop för att sälja lösnummer.)

Men jag kan konstatera att Aftonbladet inte hakat på DI, så som bland annat Expressen gjort. Är det för att de är lite bittra på att deras egen artikel inte fick större uppmärksamhet i oktober?  För att de redan har skrivit om detta? Eller är det kanske så att AB fått anledning att omvärdera trovärdigheten hos de (anonyma) källor som de använde i sin egen rapportering? Det är helt omöjligt att säga.

Jag vill istället rikta ljus mot en sak i det påstådda händelseförloppet som jag tycker är konstig. Enligt DI tog de politiska sekreterarna bort förslaget om högre a-kassa och lägre a-kasseavgift ur budgettexten och tabellerna, och fördelade ut de 2 (eller 3) miljarderna på infrastruktursatsningar och utbildning. Detta lyckades de göra på 90 minuter. Båda artiklarna anger att budgetförslaget skickades ut en timme för sent, inte mer.

Det tog alltså 90 minuter att

• försöka få Juholt att ändra sig och inte ta bort den höjda a-kassan
• hämta sig från chocken att en så stor förändring måste göras på ingen tid alls
• komma på var de nya pengarna skulle fördelas ut och hur mycket som skulle gå till vilken budgetpost
•  redigera bort a-kassehöjningen
• skriva om alla avsnitt och tabeller som berördes
• räkna och se att alla beräkningar stämde
• kolla att inget hade missats.

90 minuter. (Och då har jag inte tagit med tid för någon annan än de politiska sekreterarna att läsa igenom texten innan den gick ut till riksdagsgruppen.)

Sedan presenterades budgetförslaget för riksdagsgruppen, det fick som de flesta vet vid det här laget mycket hård kritik. I DI-artikeln blir Ylva Johansson en hjälte som vågar gå emot partiledaren och kräva att a-kassereformen tas med i budgeten. Ingen annan riksdagsledamot nämns vid namn.

Riksdagsgruppen bestämde att a-kassehöjningen skulle tas med (igen). Och det är här det blir riktigt konstigt. Det tog 90 minuter att komma på och genomföra förändringarna. Den omvända redigeringen av texten, att återställa det som ändrats, tar nu nästan en vecka. Trots att det alltså borde ha gått att bara hämta upp den version av texten som fanns på förmiddagen den 26 september så hade det hela varit klart.

Jag vill vara mycket tydlig med att jag inte vet hur det hela gick till i verkligheten. Men jag tycker att beskrivningen att det var Juholt som tvingade Waidelich och de politiska sekreterarna att ta bort ett färdigt förslag om a-kassehöjning, och att detta skedde så sent som en halvtimme före deadline, verkar konstig.

Min teori är att det inte fanns något färdigt förslag om högre a-kassa i det budgetförslag som gicks igenom inför utskicket till riksdagsgruppen. Jag är övertygad om att många hade fört fram att det här var viktiga reformer, i de många samtal som jag gissar är del av vår budgetprocess. Men jag tror inte att Waidelich och co. hade med det i förslaget som Juholt läste under helgen.

Så vad handlar det hela om? Svårt att veta. Men om man ser till vilka personer som citeras i DI-artikeln: Jan Nygren (PR-konsult), Ardalan Shekrabi och Jytte Guteland så är dessa inga vänner av Juholt. Kanske kan det vara så att de öppna attacker och misstroendeförklaringar som haglade över Juholt för några veckor sedan tagit en ny skepnad. Juholt är mycket mer sårbar om hans stöd från gräsrötter i partiet, det som ibland kallas ”vänstersossar” försvinner.

På det sättet skulle det här kunna vara en mycket mer skickligt orkestrerad attack på Juholt än när Thomas Östros vägrade uttala förtroende för Juholt på Agenda.

Eller så har DI:s källor rätt. Då har partiet problem av gigantiska mått. Nya problem. För vem vill jobba för en organisation där man riskerar att få skulden för ledningens tillkortakommanden?

Om det hela gått till som källorna anger – då förstår jag deras reaktion. Om det var så att budgetstaben fick en omöjlig uppgift, gjorde sitt bästa för att få ett godtagbart resultat trots omöjliga förutsättningar, och sedan fick skulden när den som gav ordern inte vill stå för den order han gett dem  - ja då har jag full respekt för att de blåser i visselpipan. Men jag skulle verkligen önska att de kunde framträda med namn.

Innan någon som var med vid de här förhandlingarna den 26 september sätter sitt namn och sin trovärdighet bakom sina uttalanden vet jag varken ut eller in.

Lästips på tal om mediekritik: Mediebruset. Inte minst för deras nedryckare ”Din mediala tillsynsmyndighet”. Kärlek.

 

Lite mer Tranströmer i politiken

På vägen hem från Dramatens hyllningsföreställning till Tomas Tranströmer i går rörde sig mycket i mitt huvud:

Tänk om det kunde finnas mer av det här i världen. Inte bara i konsten och kulturen, utan i samhället i stort, och i politiken. Tänk om politik kunde väcka mer av det som Tranströmer väcker i människor.

Tranströmers dikter lyser upp vårt inre, vårt mänskliga. Det där som vi ibland tror att vi är de enda i världen som känner. Att de flesta andra dansar genom livet obemärkta av svårigheter och tvivel. Men vi är inte de enda som kan tycka att livet känns tungt, som tvivlar på både oss själva och på framtiden. Tranströmer påminner oss om att just det där svåra, det där tvivlet, är det som gör oss till människor. Att vi delar upplevelsen av ensamheten med andra. Och därmed är vi inte ensamma. När Tranströmer väcker vår mänsklighet och lyfter fram den i ljuset, väcks också ett potential till medmänsklighet. Andra känner, så som jag känner. Där finns ett frö till gemenskap och solidaritet, som bara väntar på att få börja gro.

Tranströmer är inte rädd för det svåra. Han tar sig an det, utan att släta över. Men han lämnar inte läsaren ensam med det svåra, utan fast förankrad i upplevelsen av att vi hör samman, är del av något större. Även om det bara är en delad upplevelse av att vara människa bland andra människor.

Jag tror att politiken har mycket att lära av det, särskilt vi Socialdemokrater. Till skillnad från andra politiska rörelser rör vi oss i verkligheten, inte i utopin. Och verkligheten är svårare, rörigare, mer komplex än utopin som är en förenklad skiss över världen. När våra politiska motståndare förenklar samhällsdebatten till fördumningens gräns (Jobb=Kärlek!)  finns det ett utrymme för att visa att det inte alltid är så enkelt.

Vi borde inte hymla med det finns svåra problem  som vi vill ta tag i, utan räta på ryggen och säga klart och tydligt att vår politik handlar om att hitta de goda kompromisserna, att väga olika intressen mot varandra och hitta den lösning som ger mest nytta till flest antal människor.

Där  kan vi lära oss mycket av Tranströmers sätt att våga prata om det svåra. Nyckeln är att inte överge människor i det svåra, utan väcka en känsla av gemenskap och visa en väg framåt.

Tranströmer är tillgänglig. Hans bilder kommer från vardagen och från naturen. Han verkar vilja nå fram till läsarna, alla läsare. Det är tyvärr vanligt att ”stora författare” skriver navelskådande och otillgängligt för otillgänglighetens skull. De verkar helt enkelt inte vilja nå fram till massan, kanske för att då riskerar August-priset att hamna utom räckhåll. Tranströmer är lätt tillgänglig, men klappar aldrig läsaren på huvudet. Det är en kraftfull kombination.

Tranströmer använder bildspråk. Bildspråket i Tranströmers lyrik är fantastiskt, och vida omskrivet. Bildspråk är ett otroligt kraftfullt verktyg för att nå fram och beröra människor i alla sammanhang, också i politiken. Det kan vi gott använda mer av.

Slutsats: Ingen kan vara en ny Tranströmer. Men det finns mycket i hans livsverk att inspireras av för oss som håller på med politik. Tranströmer gör dikter där läsaren känner sig sedd, och känner att någon förstår dem. Däri finns nyckeln till både god medmänsklighet, och till god politik.

Bloggar: Författaren Eva Swedenmark var också på Dramaten i går. 

Utöya: kaos och beslutsamhet

De fruktansvärda våldsdåden i Norge har vänt upp och ner på tillvaron. Tankarna går till alla offer och deras anhöriga i Norge.

Som många andra redan skrivit och sagt: Det här var en attack på demokratin, en attack på de som tror att det går att bygga ett bättre samhälle genom att delta i en öppen samhällsdebatt där olika åsikter och idéer får brytas mot varandra under demokratiska former där alla respekterar andras rätt att tycka annorlunda.

Att döda unga människor bara för att de bryr sig om den värld de lever i, och vill göra den bättre. Det är ondska som jag aldrig tidigare känt så här nära.  För det känns verkligen nära. Alla som någonsin engagerat sig politiskt känner nog likadant. Insikten att man riskerar att dödas för att man tycker annorlunda. Här i Skandinavien.

Det är svårt att få ordning på alla tankar om det som händer nu. Jag är både tom, sorgsen och heligt förbannad. Men framför allt är jag fylld av beslutsamhet. Samma slags beslutsamhet som fyllde mig efter mordet på Anna Lindh. Besluten att fortsätta det arbete som de döda gav sitt liv för. Att inte låta rädsla och okunskap förändra övertygelsen att det går att bygga en bättre värld. Att tvärtom vända sorgen till energi att fortsätta arbeta politiskt.

Katrine Kielos skriver väldigt fint om kaoset, och om vägen framåt.

Bloggat: Martin Moberg, Peter Johansson, Peter Högberg, Enn Kock, Staffan Lindström, Peter Andersson, SSU Hisingen, Johanna Graf, Johan Westerholm

Bra att Juholt vill reformera föräldraförsäkringen!

I partiledardebatten den 15 juni lyfte Håkan Juholt behovet av att reformera föräldraförsäkringen. Det tycker vi i Rebella är bra. Vi har länge velat se Socialdemokraterna gå från kongressbeslut till konkreta reformförslag i föräldraförsäkringsfrågan. Alltså är vi glada att frågan nu lyfts upp av vår partiledare.

I rapporteringen av debatten framstår det som att Juholt sa att målet är en tredelad föräldraförsäkring. Men det kan inte vara målet, utan ett steg på vägen. Vi har kongressbeslut på att vi vill se en delad föräldraförsäkring på sikt:

att ytterligare månader ska knytas till respektive förälder inom ramen för dagens föräldraförsäkring och att föräldraförsäkringen på sikt ska delas lika mellan vårdnadshavarna.

Det är inte bara Håkan Juholt som fastnat vid en tredelning av föräldraförsäkringen, ganska många i vårt parti verkar tro att vi bestämt att det är där vi vill stanna. Men vårt mål är större än så. Vårt mål är en jämställd arbetsmarknad, och det målet kan vi bara nå om kvinnor och män tar lika stort ansvar för hem och familj. Där är föräldraförsäkringen en mycket viktig faktor. Den förälder som börjar ta hand om barnen när de är små fortsätter att ta hand om barnen när de blir större. Alltså vill vi att föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna, att det inte ska vara möjligt att överlåta dagar till den andra föräldern.

Individualiserad eller delad föräldraförsäkring är inte ett mål i sig. Det är en del av en infrastruktur för jämställdhet. Vi Socialdemokrater är bra på infrastruktur. Låt oss därför se vad det är vad vi vill åstadkomma med en reformerad föräldraförsäkring och se till att vi skapar den infrastruktur som behövs för att nå jämställdhet mellan kvinnor och män. En tredelad föräldraförsäkring kommer inte vara tillräckligt för att nå dit, och det finns en risk för att tredelningen uppfattas som så rättvis och balanserad – den sansade kompromissen – att det blir omöjligt att gå vidare från en tredelning om vi pratar om det som vårt mål.

Media: GP

Politiskt bildspråk – ljus och skugga

Den här bilden är från ett reportage i DN under valrörelsen. Jag tänkte använda den som utgångspunkt för en bildanalys för att visa hur man kan utnyttja bildens kompostion för att säga saker som inte uttrycks i ord.

Varifrån kommer ljuset i bilden? Från höger.  Ljus/mörker är en mycket viktig dimension i bilder, och ljussättningen är del av det. Sitter du i mörker blir du förknippad med mörker och dysterhet. Att som Reinfeldt och kompani sitta nära ljuskällan, så att ansiktet blir belyst från sidan är bäst.

Tavlan bakom Sahlin är mörk, murrig och dyster, och bildens komposition gör att Sahlin på sätt och vis bildar en del av tavlan, eller att tavlan blir del av inramningen kring Sahlin. Känslan blir raka motsatsen till modern och framåtsyftande.

Notera också att den enda mörka skuggan i bilden bildas bakom Lars Ohly.

De borgerliga partiledarna står i en symmetriskt formad grupp, som ger en känsla av enighet. Jämför det med hur de rödgröna partiledarna står uppställda. Lars Ohly sticker ut och formeringen är mer oregelbunden. Inte symmetriskt, inte samlat.

Låt oss nu titta på en bild på Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt, från SvD.

Källa: SvD

Den här bilden är från SvD, söndag 3 april 2011. Här har vi återigen skugga som retorisk signal. Halva Håkan Juholts ansikte är belyst, den andra halvan ligger i skugga. även det högra ögat ligger helt i skugga.Det ger en känsla av dubbelhet. Det är vad jag tar med mig från den här bilden. ”Man vet inte var man har honom, han går inte att lita på”.

Bildspråk spelar roll. Stor roll. Man behöver ta med bilddramaturgin som en del i helheten, text och bildelement samspelar. Det vet Moderaterna, de är mycket skickliga på bildspråk. De har planterat känslan av Reinfeldt som en hyvens kille till stor del via bilder. Mycket lite maktspråk, avspänt och positivt:

Källa: Nyhetskanalen.

Så vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att vi behöver bli mer medvetna om bildspråkets betydelse, våra presssekreterare ska ha mer synpunkter på fotografernas bildkomposition vid intervjuer, och i vårt eget material ska vi använda bildspråk mer strategiskt. Det spelar roll.

Bloggat: Martin Moberg, som fick mig att komma ihåg att jag länge tänkt blogga om bildspråk. Sandro Wennberg intervjuas i Expressen om Juholts första vecka. Sebastians tankar, Peter Andersson, Kristian Krassman om värdeburen tillväxt, Aurora Gullberg om en oroväckande känsla,  Ullis Sandberg och Johanna Graf är inne på samma tema. Staffan Lindström om att dela idéer för att bli fler glada socialdemokrater med varandra. Peter Högberg, Peter Johansson och Annika Högberg, Roger Jönsson

Kawa Zolfagary bloggar på Alliansfritt. Om du ännu inte upptäckt  hans egen blogg Dödsmaskinen har du något att se fram mot!

”Tillväxt är en förutsättning för välfärd” – vad betyder det?

Uttrycket ”tillväxt är en förutsättning för välfärd” har jag hört flera gånger de senaste dagarna, bland annat från Håkan Juholt.  Och ju mer jag tänker på det, desto konstigare tycker jag att den utsagan blir.

Skulle nolltillväxt automatiskt innebära mindre välfärd än i dag? Kommer det in mindre skattepengar vid nolltillväxt, även om sysselsättningen skulle vara exakt densamma som i dag?

Eller menar man ”tillväxt är en förutsättning för mer och bättre välfärd”? Vet inte om jag håller med om det heller, men då växer i alla fall både ekonomin och välfärden samtidigt. I ”tillväxt är en förutsättning för välfärd” växer ekonomin, men inte välfärden.

Lästips: Lena Sommestad som vill gå från en politik för tillväxt, till en politik för välstånd och hållbar utveckling. Malin Jonason om att Anders Borg tycker att de lägsta lönerna i kommunerna är för höga. HBT-sossen om hur S ska bli Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti. Marika Lindgren-Åsbrink är bra som vanligt.

Det här med lojalitet

Lojalitet. Ett ord, ett koncept, som präglat mycket av diskussionerna kring Socialdemokraterna de senaste månaderna. Människor har målats ut som ”förnyare”, eller så är de ”lojala mot partiet”. Vad betyder det? Kan man inte vara både förnyare och lojal mot partiet? Jo, det är klart att man kan det. Eller så kan man inte det. Allt beror på vad man lägger i ordet ”lojalitet” och vem eller vad lojaliteten riktar sig mot.

Jag har länge tyckt att det är alldeles för stor personcentrering i Socialdemokraterna. Det verkar som en hel del personer menar ”lojal mot den nuvarande partiledningen” eller ”lojal mot person X” när de säger ” lojal mot partiet”. Men det finns också andra sätt att vara lojala. Att säga sanningen, saker som inte är populära men som verkligen behöver sägas. Det är att vara lojal. En riktig vän läxar upp dig när du gått över gränsen, eller stoppar dig när du är på väg att göra något riktigt ogenomtänkt. Det är äkta lojalitet.

Lojalitet mot värderingar och principer  är för mig klart viktigare än lojalitet mot personer. Eller med andra ord, lojaliteten mot personer har en gräns, och den gränsen går där personen inte längre agerar i enlighet med de värderingar och mål som det är meningen att vi båda ska vara lojala mot.

Att vara med i en livlig debatt som följs av en omröstning där ditt förslag inte vinner, men där du sedan ställer dig bakom beslutet fullt ut – det är också att vara lojal. Lojal mot partiet, och de gemensamma beslutsvägarna.

När media skriver att valberedningens ordförande Berit Andnor ”anses lojal mot partiet” funderar jag på vad det betyder. Lojal mot interndemokratiska principer som ger oss vanliga medlemmar insyn i diskussionerna om partiets framtid? Lojal mot visionen om ett jämlikt samhälle? Eller lojal mot tankesättet ”så här har vi alltid gjort och därför ska vi fortsätta göra på det sättet”?

Processen kring att ta fram vår nya partiledare har med all önskvärd tydlighet visat problemet med beslutsprocesser som innebär att de reella besluten fattas bakom stängda dörrar. Folk är i allmänhet inte dumma. De märker ruskigt fort om besluten egentligen inte fattas i en öppen process, utan i praktiken tas i forum dit få har tillträde. Då kommer alla som har möjlighet att börja snacka i korridorerna. När de formella beslutsorganen inte är mer än en formsak blir de informella beslutsprocesserna ett svårstyrt monster. Det är mycket bättre att föra debatten i öppna forum. Det ger både bättre interndemokrati, mer överblickbara maktstrukturer, och det möjliggör ett mer hälsosamt förhållningssätt till begreppet lojalitet.

Kommentar: Det här inlägget skrev jag nästan klart i slutet av november 2010, men publicerade det inte. Men innehållet är fortfarande relevant, inte minst när det handlar om hur vi nu ska reformera organisation och politik.

Bloggat från och om kongressen där vi valde Håkan Juholt till partiledare, en man som tydligt visat att hans lojalitet är riktad mot socialdemokratiska värderingar och vår ideologi, snarare än mot enskilda personer i partiet:

Sohrab Fadai, Peter Andersson, Roger Jönsson, Staffan Lindström, Johannes Åsberg, Sandro Wennberg, Peter Johansson, och de för mig nya bloggbekantskaperna Sebastian Sternholm och Malin Jonason, den senare som bloggar på Vardagsviktigheter. Det är extra roligt att se nya kvinnor som bloggar. Välkommen till systerskapet på nätet, Malin!