Vänsterhäntas dag – tankar om en nyligen accepterad olikhet

I dag den 13 augusti är det vänsterhäntas dag. När jag googlade om dagen hittade jag den här beskrivningen:

Den 13 augusti, 1976, införde en organisation som hette LI, Lefthanders International, dagen för vänsterhänta som ett årligt evenemang. Denna dag – The Lefthanders Day – valdes eftersom det då var fredagen den 13:e och detta blev då ett sätt att göra narr av den vidskeplighet och de fördomar som omger de som är vänsterhänta. Detta evenemang firas över hela världen för att öka det allmänna medvetandet om för- och nackdelar med att vara vänsterhänt.

I dag passar det alltså extra bra att påminnas om det onödiga förtryck som vänsterhänta tidigare levt under. Det är inte många decennier sedan vänsterhänthet sågs som ett lyte som skulle tuktas och döljas. Min morfar tyckte till exempel att jag skulle tvingas att skriva med höger hand i skolan istället. Tack och lov att mina progressiva föräldrar förstod bättre!

Många generationer vänsterhänta hade inte samma tur som jag. Länge tvingades många vänsterhänta att lära sig skriva med höger hand i stället. Fy vilken pina att skriva snirklig skrivstil med bläckpenna med fel hand! Och så totalt onödigt att behöva lägga så mycket kraft på att gå emot sin natur.

Tack och lov ses vänsterhänthet i dag som helt normalt, bara lite ovanligare. Och det pratas om att vänsterhänta är mer intelligenta. Fast enligt Wikipedia handlar det i själva verket om att det är större spridning i intelligens bland vänsterhänta. Fler med lägre intelligens och fler med lite högre intelligens. Hur det än är med vänsterhänthetens eventuella fördelar är jag glad att vi nu accepterar vänsterhänthet som en del av livets variation på samma sätt som hårfärg och skostorlek.

Att låta människor använda den hand som passar dem bäst är inte bara en frihetsfråga för individen. Det är också att ta tillvara människors begåvning och låta alla komma till sin rätt.

Samtidigt som jag är tacksam för att vänsterhänthet inte längre ses som något negativt i vårt samhälle kan jag inte låta bli att tänka på andra olikheter som ännu inte är lika accepterade som vänsterhänthet. Som mörkare hudfärg och en sexuell läggning som inte är heteronormativ. Där har vi fortfarande mycket kvar att göra. Men även i den kampen tycker jag man kan  hitta hoppfullhet i utvecklingen för vänsterhänta i Sverige.

I dag tycker de flesta att det är helt galet att man förr försökte tvinga vänsterhänta att bete sig som högerhänta. Det är bara en tidsfråga innan attityden förändrats och vi tänker på samma sätt om de som vill tvinga homo-och bisexuella att undertrycka sig själva och leva som heterosexuella.

Läs det här roliga inlägget som drar parallellen mellan vänsterhänthet och HBT till sin spets.

Det är lite dåligt med medier som skriver om vänsterhäntas dag, men här är i alla fall en artikel från SVT .

Kritik mot normer och mot normativa normkritiska perspektiv. Vem vill skriva en bok?

Om du aldrig hört orden normkitik och intersektionalitet kommer du tycka att det här är ett jättekonstigt och tråkigt inlägg, om du hört den men aldrig brytt sig kommer du tycka att det är internt käbbel, men om du är en feministisk HBT-aktivist, gärna vit, hetero eller bi-kvinna, i synnerhet om du är vänster, så kanske du snarare tycker att jag är helt ute och cyklar. Men jag tänker ändå att det är dags att försöka formulera det här som gnagt i flera år.

Normkritik är bra. Vi ska inte låsas fast i normer vi inte passar in i, som ingen passar in i, egentligen. Jag vill, och jag betonar, VERKLIGEN, stoppa den aktiva diskrimineringen och lösa upp normerna. Jag tror att i princip allt är socialt skapat och jag blir vansinnig över folk som benämner kokosbollar med n-ordet, kallar tröjor med fjärilar för tjejtröjor, pratar om ”naturliga sexvanor” (när de pratar om sina egna ofta perverterade dito) eller pratar om förbud mot ”sharia” och att vi istället ska ha en regel om att ”ta seden dit man kommer” (åh, det är så puckat!).

Men när allt jämlikhetsarbete, för likvärdiga möjligheter oavsett kön och könsidentitet, etnicitet, sexuell läggning, religion, klass och funktionshinder eller inte, på skolor och arbetsplatser ska buntas ihop under ett ”normkritiskt” paraply, så blir det liksom bara HBT-frågor av alltihop. För ja, normkritiken är anpassad och utvecklad av HBT-rörelsen och HBT-frågorna är de diskrimineringsfrågor som verkligen lämpar sig för det normkritiska perspektivet. Och det är ju toppen, men när man börjar göra anspråk på förenklingar så blir den intersektionalitet som är oerhört komplex och (i princip) omöjlig att hålla i huvudet, reducerad till det normkritiska som alla snälla och välvilliga liberala feministtjejer (som jag själv) tycker låter rimligt.

Det är ingen slump att om du försöker hitta en föreläsare som säger sig kunna prata om ”allt” inom jämlikhet så är det ofta en person som först och främst är HBT-aktivist.

På de flesta håll lyckas jämställdhetsaktivisterna också hålla i, men det ”normkritiska perspektivet” lägger sig som en våt filt över alltihop, där rasism reduceras till att inte få komma in på krogar och där klassystemet reduceras till tatueringar på halsen som man kan bli diskriminerad för.

Visst är det helt sjukt om nån stoppas från en lägenhet på grund av fel efternamn, eller om foppatofflorna hindrar dig att komma in på högskolan, men vänstern måste komma med en egen agenda och inte bara rippa liberalernas normkritikagenda! Allt löser sig inte bara vi stoppar den aktiva diskrimineringen och löser upp normerna. Även om det är ett bra första steg måste vi redan nu se bortom den utopin.

Även utan normer för vad olika kategorier innebär kommer vi att ha klyftor i fråga om resurser, som kommer att fortsätta påverka hur vi behandlar varandra.

Den liberalorienterade anti-diskriminerings individualistnormkritiken blockerar klassanalysen.

Vi borde skriva en bok.

Men först ska vi ut och demonstrera. Vi ses i paraden om en stund!

Läs gärna mer om anarchopride som kritiserar prides brist på maktanalys och S-inlägget i DN. Läs också ”Pride har blivit en vattenfestival” i ETC. Detta inlägg är även publicerat på min egen blogg.