Arkiv | ideologi RSS feed for this section

Det här med lojalitet

27 Mar

Lojalitet. Ett ord, ett koncept, som präglat mycket av diskussionerna kring Socialdemokraterna de senaste månaderna. Människor har målats ut som ”förnyare”, eller så är de ”lojala mot partiet”. Vad betyder det? Kan man inte vara både förnyare och lojal mot partiet? Jo, det är klart att man kan det. Eller så kan man inte det. Allt beror på vad man lägger i ordet ”lojalitet” och vem eller vad lojaliteten riktar sig mot.

Jag har länge tyckt att det är alldeles för stor personcentrering i Socialdemokraterna. Det verkar som en hel del personer menar ”lojal mot den nuvarande partiledningen” eller ”lojal mot person X” när de säger ” lojal mot partiet”. Men det finns också andra sätt att vara lojala. Att säga sanningen, saker som inte är populära men som verkligen behöver sägas. Det är att vara lojal. En riktig vän läxar upp dig när du gått över gränsen, eller stoppar dig när du är på väg att göra något riktigt ogenomtänkt. Det är äkta lojalitet.

Lojalitet mot värderingar och principer  är för mig klart viktigare än lojalitet mot personer. Eller med andra ord, lojaliteten mot personer har en gräns, och den gränsen går där personen inte längre agerar i enlighet med de värderingar och mål som det är meningen att vi båda ska vara lojala mot.

Att vara med i en livlig debatt som följs av en omröstning där ditt förslag inte vinner, men där du sedan ställer dig bakom beslutet fullt ut – det är också att vara lojal. Lojal mot partiet, och de gemensamma beslutsvägarna.

När media skriver att valberedningens ordförande Berit Andnor ”anses lojal mot partiet” funderar jag på vad det betyder. Lojal mot interndemokratiska principer som ger oss vanliga medlemmar insyn i diskussionerna om partiets framtid? Lojal mot visionen om ett jämlikt samhälle? Eller lojal mot tankesättet ”så här har vi alltid gjort och därför ska vi fortsätta göra på det sättet”?

Processen kring att ta fram vår nya partiledare har med all önskvärd tydlighet visat problemet med beslutsprocesser som innebär att de reella besluten fattas bakom stängda dörrar. Folk är i allmänhet inte dumma. De märker ruskigt fort om besluten egentligen inte fattas i en öppen process, utan i praktiken tas i forum dit få har tillträde. Då kommer alla som har möjlighet att börja snacka i korridorerna. När de formella beslutsorganen inte är mer än en formsak blir de informella beslutsprocesserna ett svårstyrt monster. Det är mycket bättre att föra debatten i öppna forum. Det ger både bättre interndemokrati, mer överblickbara maktstrukturer, och det möjliggör ett mer hälsosamt förhållningssätt till begreppet lojalitet.

Kommentar: Det här inlägget skrev jag nästan klart i slutet av november 2010, men publicerade det inte. Men innehållet är fortfarande relevant, inte minst när det handlar om hur vi nu ska reformera organisation och politik.

Bloggat från och om kongressen där vi valde Håkan Juholt till partiledare, en man som tydligt visat att hans lojalitet är riktad mot socialdemokratiska värderingar och vår ideologi, snarare än mot enskilda personer i partiet:

Sohrab Fadai, Peter Andersson, Roger Jönsson, Staffan Lindström, Johannes Åsberg, Sandro Wennberg, Peter Johansson, och de för mig nya bloggbekantskaperna Sebastian Sternholm och Malin Jonason, den senare som bloggar på Vardagsviktigheter. Det är extra roligt att se nya kvinnor som bloggar. Välkommen till systerskapet på nätet, Malin!

Yrkesprogram som ger allmän behörighet till högskolan gör arbetsmarknaden mer dynamisk

16 Mar

Regeringen har ändrat de yrkesförberedande gymnasieprogrammen så att de inte längre ger allmän behörighet till högskolestudier. Nu ratar svenska elever de yrkesförberedande programmen – och det är verkligen inte konstigt. Vilken 15-åring känner sig tillräckligt säker på sitt yrkesval att man tycker det känns onödigt att i framtiden kunna välja att göra något annat genom att vidareutbilda sig? De ser de stängda dörrarna som yrkesprogrammen innebär med all önskvärd tydlighet, och vill inte drabbas av dem.

Det är dessutom rent ut sagt samhällsekonomiskt puckat att inte ta tillvara hela befolkningens talang och kompetens, och att göra det svårare för människor att ställa om från ett yrke till ett annat. Snabb och smidig omställning ger en dynamisk arbetsmarknad. Och att kunna byta yrkesbana när man vill eller behöver är en viktig del av det. Avgiftsfria högre studier, studiemedel, komvux och allmän behörighet genom yrkesprogrammen är smarta sätt att uppmuntra till omställning genom vidareutbildning.

Vill du ha ett exempel? Vi kan ta mig, jag är ett exempel. Ett exempel på varför det är smart att ge alla gymnasieelever öppna dörrar till framtiden.

Jag var skoltrött som tonåring, och hoppade av samhällslinjen. Istället läste jag hotell- och restaurangprogrammet, som nyligen blivit en treårig utbildning som gav grundläggande behörighet till högskolan. När jag var klar var arbetslösheten i restaurangbranschen 25 procent i min hemstad Gävle. Att få jobb där var alltså inte att räkna med. Istället åkte jag till England och jobbade som servitris på ett konferenscenter utanför London. Och hade otroligt tråkigt på jobbet. Min hjärna höll på att förvandlas till havregrynsgröt. Och jag är helt enkelt inte bra på saker när jag inte får intellektuell stimulans.

En av de största kunderna på det här konferenscentret var managementkonsultföretaget McKinsey, som ofta hade utbildningar där för sina konsulter från hela Europa. När jag dukade fram te och scones utanför konferensrummen hörde jag små snuttar av vad de höll på med, och insåg att det var problemlösande konsult jag borde vara, istället för servitris.

Så jag bestämde mig för att börja studera, och åkte hem. Jag bestämde mig för att jag ville studera, och kunde göra det tack vare den allmänna behörighet som min gymnasieutbildning gett mig. Men eftersom mina gymnasiebetyg inte var sådär jättebra så skrev jag högskoleprovet. Resultat: 2,0. Jag kunde alltså räkna med att komma in på alla utbildningar jag sökte och var behörig till. (Jag fick läsa en liten kurs på komvux, Historia A, för att bli behörig till en strökurs jag läste innan jag hittade språkkonsultlinjen.) Efter språkkonsultlinjen startade jag det företag som jag nu haft i fyra år.

Samhällsekonomiskt är det bättre att jag arbetar som egenföretagande språkkonsult än att jag går och harvar i ett kök eller dukar fram te och scones. Inte för att det skulle vara något fel på att jobba som servitris. Utan för att jag är bättre på det jag gör nu. Jag skapar större värde när jag jobbar, och jag har spetskompetens som företag och myndigheter efterfrågar.

Men för alla svenska gymnasieelever som nu väljer yrkesförberedande program kommer det inte att vara möjligt att  senare upptäcka vad de egentligen är bäst lämpade för, och kunna välja det yrket. Hur smart är det?

Rebella gillar Håkan Juholt

11 Mar

Vi i Rebella välkomnar valberedningens förslag till partiledare: Håkan Juholt. Vi ser fram mot politiska diskussioner med högt i tak och konstruktiv organisationsutveckling under Håkans och den förhoppningsvis blivande partisekreteraren Carin Jämtins ledning.

Jag minns inte när jag senast hörde så många glada och stolta socialdemokrater som jag hört sedan valberedningen offentliggjorde sitt förslag. Det är ett positivt tecken. Det känns som att det är vår i luften på mer än ett sätt.

Det är sant  att vi inte känner till Håkan Juholts politiska åsikter i alla frågor. Men vi i Rebella vet en sak om Håkan som gör att vi är extra peppade inför framtiden. Håkan Juholt  gillade Rebellas framtidsrapport som vi skrev för drygt ett och ett  halvt år sedan. Så här skrev Håkan Juholt om rapporten till en av våra medlemmar på Facebook i september 2009:

Håkan Juholt 03 September at 22:33:
Hej Alexandra
Synnerligen välskriven och läsvärd rapport. Ni slår huvudet på spiken i beskrivningen av den ideologiska utvecklingen, men också att vi är ett parti som borde kunna återta initiativet.
Bra jobbat!
Håkan

Pepp!

Att vi fick pepp från Juholt om rapporten är roligt, och det inger förtroende. För det betyder att vi kommer att få en partiledare som tar sig tid att se människor, och att prata med dem. Som (i alla fall 2009) tar sig tid att läsa en rapport från en feministisk S-förening i Stockholm.

Vi i Socialdemokraterna har mycket kvar att göra innan vi är framme vid målet – att Socialdemokraterna åter är ett parti som vi alla kan vara stolta över, och som har lätt att övertyga många om att gemensamt ansvarstagande är ett smart sätt att rusta sig för framtiden. Vägen framåt är lång, men det är inte längre en själsdödande uppförsbacke. Hurra för det!

Kongressunderlaget: Ett fuck you-finger åt gräsrötterna

9 Mar

”Grattis kongressombud, ni får prata en stund och ”inspirera” en arbetsgrupp som tar fram ett partiprogram som klubbas utan debatt om två och ett halvt år och som ändå inte betyder ett enda dugg för vilken praktisk politik partiet driver. Sen åker ni hem, och vi i partiledningen fortsätter på exakt samma sätt som förr. För vi vet bäst. Fortfarande. Viktiga saker som beslut om politisk färdriktning kan man helt enkelt  inte överlåta till medlemmarna på en kongress.”

Så skulle man kunna sammanfatta kongresshandlingarna som i dag gått ut till alla ombud till extrakongressen.

Det som skulle ha blivit en kongress där Socialdemokraterna tar tag i problem som partiet ignorerat alldeles för länge och där kongressombuden tar beslut om den politiska färdriktningen, blir istället ett fars. Varför? Jo, helt enkelt för att ett gäng som länge haft mycket makt i partiet benhårt vill fortsätta den strategi de följt så länge: Lägga locket på och inte ta i de frågor som gräsrötterna vill diskutera. För herregud, det kanske skulle leda till beslut som skulle göra att partiets värderingar, ord och praktisk handling skulle hänga ihop igen. Det går ju inte. Mycket bättre att försöka låtsas som att det regnar och hoppas att kongressen inte vågar protestera.

Min ilska kommer inte av enbart läsningen av själva kongressunderlaget. Jag har gjort en kontrasterande läsning mot kriskommissionens rapport. Det som skulle ha varit underlaget till kongressen. För det värsta är inte det som står i underlaget (förutom första sidan, för det är rätt förfärligt.) Utan i det som INTE står där. Alla de saker som tagits bort av partiledningen för att de som sitter i ledningen i dag inte vill ha debatter som kan bli obekväma för dem själva. Alla de resonemang och frågeställningar om viktiga framtidsfrågor som kongressen INTE ska prata om.

Saker ur kongresshandlingarna som gör mig förbannad:

1. Inget tal om att ha en till kongress till hösten och ta politiska beslut då. Inte ens en viskning om ett jädra förtroenderåd. Istället försöker de villa bort oss med att kongressen ska få påverka inriktningen på partiprogrammet. En ny inriktning på politiken kan aldrig klubbas ett år före ett val. De stora, svåra debatterna och besluten måste tas i god tid, det vill säga tas nu. Vi kan inte vänta. (Heh.)

2. Inget, INGET, i organisationsdelen andas insikt om de enorma problemen med beslutsstrukturer och icke-fungerande beslutsorgan som paralyserar vårt parti. Allt det är borta. För att citera Johan Persson som lett kriskommissionens arbetsgrupp om organisation ”Besluten tas på andra ställen där folk inte är valda”. Låter som något vi skulle behöva ta tag i, inte sant? Men nej. En organisationsutredning ska det visst bli. Men vad den ska göra, och när den ska lägga fram sitt förslag är oklart.

3. Kongressunderlaget innehållet bara platta ofarliga politiska resonemang som alla kan hålla med om. Inga som helst försök att ta i frågor som är det minsta kontroversiella, där alla i partiet inte redan tycker likadant. Kriskommissionens rapport lyfter många viktiga frågor som partiledningen tydligen vill fortsätta att ignorera. Istället känns många av resonemangen igen från förra kongressen (!). Hur var det där med att vara i takt med vår samtid nu igen?

De här kongresshandlingarna går till historien som ett fuck you-finger till gräsrötterna.

Bloggat: Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Johansson

Läs också reportaget Nätaktiva driver på S,  i Göteborgsposten, ett reportage om Staffan Lindström som bloggar på Jämlikhetsanden, och om hur S-bloggare driver på för förändring i partiet.

Vad krävs av en partiledare för att kunna vinna val?

1 Mar

Bland de viktigaste kraven på den nya partiledaren finns ”personen ska kunna vinna val”. Jag tycker att det är väldigt intressant att detta nästan blivit ett mantra – utan att någon försökt beskriva vad som krävs för att kunna vinna val. Därför har jag satt ihop en liten lista. Inte alls heltäckande, men en start. Det här behövs för att kunna vinna val:

1. Trovärdighet. En partiledare ska symbolisera det partiet står för. Värderingar, ord och handling behöver hänga ihop. Ronald Reagan och Olof Palme är två exempel på politiker med hög trovärdighet.

2. Förmåga att väcka entusiasm och positiv nyfikenhet. En partiledare som vinner val får massor med människor att känna att de vill engagera sig i politiken, för samhällsförändringar som upplevs som meningsfulla och genomförbara.

3. Kvicktänkthet och analysförmåga.

4. ”Likeability”. Folk måste få en bra magkänsla av partiledaren, och får absolut inte redan ha en negativ uppfattning om personen.

5. Leder genom att hålla koll på det övergripande, fattar strategiska beslut, och låta andra göra vad de är bra på. Inte detaljstyrning och behov av  att visa vem som bestämmer.

6. Lyssnar på många, och skapar förutsättningar för interndiskussioner med högt i tak. Men är samtidigt inte rädd för att sätta ner foten och fatta beslut som behöver fattas. Detta är särskilt viktigt i det svåra läge som partiet befinner sig i just nu.

7. Är inte rädd för att borgerliga ledarsidor ska tycka illa om honom/henne, utan ser snarare detta som en indikator på om man gör rätt saker i partiet.

Det var några saker som jag tror är avgörande för om en ny partiledare kommer kunna vinna val. Och en sak är säker. Den strategi som partiet haft de senaste två valrörelserna för att vinna val har inte fungerat. Det är dags att pröva något annat. Pröva någon annan.

Mamma vill ha Lena Sommestad som partiledare

6 Feb

Det här inlägget är en slags gästbloggning från min mamma, Eva. Hon ringde mig i dag och bad mig göra vad jag kan för att berätta för alla som vill lyssna hur nära hon och många andra är att sluta rösta på Socialdemokraterna om det inte blir en förändring i partiet. En förändring på riktigt.

Eva:

”Jag har alltid röstat på Socialdemokraterna, och fortfarande, trots allt som varit, har jag fortsatt göra det. Men jag står verkligen och väger nu. Jag önskar att de som bestämmer i partiet skulle se det.”

Mamma säger här att hon alltid röstat på S, jag trodde faktiskt att hon röstade M 2006, det lät så på henne då. Men kanske var det så att hon egentligen ville rösta på något annat parti, men att den lutherska plikten gjorde att hon till slut röstade på S ändå.

I den här valrörelsen vet jag att det var jag som övertygade henne om att det rödgröna regeringsalternativet var bättre och hade en tydlig plan för Sveriges framtid. Inte reklamskyltar och annonser som vissa verkar tro är det viktigaste redskapet i en valrörelse.

Nu vet mamma vilken förändring hon vill se i Socialdemokraterna, vad som skulle göra henne entusiastisk över att rösta S igen. Hemma i Gävle driver nämligen Arbetarbladets ledarredaktion en kampanj för Lena Sommestad som ny partiledare för Socialdemokraterna. Och hon tycker att Sommestad är ”helt rätt”. Mammas röst var fylld av allvar när hon pratade om hur nära hon är att sluta rösta på Socialdemokraterna, men det förbyttes till värme och entusiasm när hon beskrev Sommestad, och innehållet i Jenny Wennbergs senaste ledare i Arbetarbladet: En vädjan till LO att se bortom konflikten akademiker/arbetare i valet av partiledare, och istället tillsammans göra något åt problemen på arbetsmarknaden.

Mamma är socialdemokrat i hjärtat, hon vill rösta på Socialdemokraterna. Men hon vet också mycket väl att alla socialdemokratiska politiker inte driver socialdemokratisk politik.

Så länge jag har funnits har hon jobbat i skolan i en liten kommun i Norduppland som styrts av Socialdemokraterna i alla tider. Så länge jag kan minnas har hon gång efter annan tampats med nedskärningar, nedläggningshot, och tvära beslut som gjort det svårare och svårare att göra ett bra jobb som lärare och senare rektor. ”Hennes” politiker har varit så vana att ha makten att de inte känt att de behöver tar sitt ansvar. I det här fallet ansvaret att skapa förutsättningar för bra verksamhet i skolan.

Mamma längtar precis som många andra efter en socialdemokrati som känns rätt i hjärtat och förnuftet. Det är därför hon vill ha Lena Sommestad.

Lena Sommestad inspirerar människor att vilja vara med och bygga ett bättre samhälle. Hon inspirerar mamma och tusentals andra som skrivit på uppropet KomigenLena.nu. Hon inspirerar mig att fortsätta arbeta politiskt. Vad kan vara en bättre egenskap hos en partiledare?

Min mamma är samhällsintresserad, men inte politiskt aktiv. Att hon bestämt sig för Lena Sommestad beror på att hon fått chans att lära känna Sommestad genom Arbetarbladets kampanj. Sommestad har en helt otrolig förmåga att väcka entusiasm hos människor i och utanför partiet.

Ett av valberedningens krav på den nya partiledaren är att personen ska ”i tillräcklig omfattning ha prövats som ledare inom partiet”. Det är ett konstigt krav tycker jag. Varför räcker det inte med att ha prövats som ledare? Lena Sommestad är en ledare, den bästa sorten av alla: En ledare som får andra att vilja följa henne, att vilja arbeta mot samma mål.

Det bunkergäng som i praktiken styrt partiet de senaste åren hoppas få sitta kvar i den innersta kretsen även framöver. Tomas Östros, Sven- Erik Österberg (de två Ö:na), partisekreteraren Ibrahim Baylan, tjänstemannen och biträdande partisekreteraren Stefan Stern. (Stern sitter på sjukt mycket makt, utan att på något sätt vara vald av kongressen som de övriga.) Har det gått bra för Socialdemokraterna under deras ledning? Kommer dessa personer att kunna få partiet på rätt köl igen?

Jag brukar tycka att ett bra mått på folks framtida agerande är hur de agerat hittills. Och jag ser mycket lite som tyder på att det här bunkergänget kommer göra särskilt mycket annorlunda framöver. Därför tycker jag det verkar vettigare att låta några som INTE misslyckats tidigare prova om de kan nå bättre resultat. Det verkar smartare, helt enkelt.

Erfarenhet är bra. Men erfarenhet av att förlora två val i rad kanske inte automatiskt gör en lämpad att leda vårt parti i valet 2014.

Jag vet att ”det är partiet som ska välja en ny partiledare, inte media”, och att det är partidistrikten som äger nomineringsrätten. Men om ett av kraven på vår nya ledare är att personen ska kunna vinna val, borde valberedningen inte då lyssna på vad väljare och medlemmar tycker i frågan?

Valberedningen borde ordna en fokusgrupp med väljare och kolla vilken effekt olika partiledare skulle ha på entusiasmen för partiet och sannolikheten att folk skulle rösta på oss 2014. Jag är rätt säker på att vissa av kandidaterna som nämns mest just nu skulle bli ett betongblock runt partiets hals, och få både väljare och medlemmar att fly partiet.

Socialdemokraterna brukade vara en modig politisk rörelse. Låt oss hitta lite av det modet igen och välja en partiledare som faktiskt kan vinna valet 2014. Och ännu viktigare, som kan leda diskussionen om varför vi vill vinna valet 2014. Kommer vi fram till det, och sedan låter det vara vår ledstjärna, är valvinsten närmare än på mycket länge.

Våga välja den partiledare vi vill ha, istället för den man tror det kommer bli.

Niklas Nordströms självgodhet i GP, och en guide till Primes kodspråk

19 Jan

Vissa dagar funderar jag på om jag är med i rätt parti. Så kände jag när jag läste Niklas Nordströms krönika i Göteborgsposten .

Det är uppenbart att Nordström inte tycker att han har gjort något som helst fel när han tagit uppdrag från Svenskt näringsliv för att påverka Socialdemokraternas politik inifrån utan att tala om det. Enligt Nordström handlar Primegate bara om några Socialdemokrater som vill honom illa och försöker smutskasta honom. Nothing to see here, folks, move along! Det känns poänglöst att föra en diskussion när motparten inte ens vill se frågan man vill prata om. Och det finns riktigt viktiga frågor kring Primesossarnas agerande som partiet behöver prata om.

Men resonemanget i texten skulle inte vara så bekymmersamt om det inte var för att Nordström utstrålar en stolthet, säkerhet och trygghet när han pratar om sitt agerande som något bra och positivt, som något partiet borde uppmuntra. För mig tyder det på att han tror sig veta att hans agerande inte kommer få några konsekvenser inom Socialdemokraterna. Att hans personliga nätverk från SSU-tiden kommer hålla honom om ryggen. Att de kommer se till att frågan om ifall Nordströms agerande är olämpligt inte ens kommer upp till diskussion. Det skulle i så fall vara helt förödande för Socialdemokraterna, eftersom det skulle signalera att det är den egna makten som är viktigast för dem som leder partiet. Det skulle se ut som att om man väl kommit in i den innersta kretsen är man oförvitlig, hur man än agerar.

Att Niklas Nordström på fullt allvar tycker att han kan fortsätta som vanligt är helt uppenbart. Och han spiller ingen tid. Den andra delen av krönikan handlar om saker Nordström tycker är viktiga utmaningar för Sverige, och för Socialdemokraterna. Där finns en hel rad fakturerbara formuleringar. Nordströms retoriska strategi är ganska enkel. Ta en mening som låter fin och ofarlig, och som nästan alla håller med om. Vrid till den så den går att tolka på ett sätt som gynnar Primekunden., och låtsas som att kunden står för något fint och bra. På så sätt är det svårt att protestera mot budskapet.

Till er som fick hindra era stackars hjärnceller från att begå harakiri när ni läste Nordströms text, kommer här är en snabbguide till Nordströms nyspråkiga krumbukter. Vi kan kalla den ”hitta Primekunden bakom kulissen”.

Ett av de avslutande styckena i Nordströms krönika, taggade med den Primekund som blir fakturerad för orden:

…”vi behöver en välfärdssektor som utvecklar de bästa tjänsterna i världen” (Almega), ”vi behöver en arbetsmarknad som är bland de mest flexibla och dynamiska i hela världen” (Svenskt näringslivs riv-upp-arbetsrätten-falang), ”vi behöver energi som är bra både för jobben och klimatet” (kärnkraftslobbyn), ”och vi behöver ett skattesystem som gör det attraktivt att investera, äga och driva företag, att arbeta och att utbilda sig.” (mer-åt dem-som redan-har-mycket-så-bort-med-statlig-inkomstskatt-lobbyn. Grovt räknat alla ovanstående.)

Bloggat om Primeskandalen: Lena Sommestad,
Mats Engström, Mats Engström igen, Akademikersossarna, Röda berget, Staffan Lindström på Jämlikhetsanden, Daniel Hedén

Privat äganderätt vs. demokrati

19 Dec

På ett seminarium som Almega och tankesmedjan Ratio ordnade på temat ”Varför så få kvinnor”  under Almedalsveckan hörde jag Nyamko Sabuni säga  ungefär ”man får inte förbättra jämlikheten genom att offra äganderätten”. Jens Spendrup var också där på seminariet minns jag, och han verkade upprörd över hotet om en rödgrön lagstiftning om kvotering i bolagsstyrelser. Det skulle inskränka på hans möjligheter att leda företag. Han hade såklart inget emot kvinnor i bolagsstyrelser, men menade att de fick lov att bevisa sin duglighet innan en plats i en styrelse kunde komma på fråga. Jag är fortfarande inte säker på hur hans resonemang hängde ihop riktigt, men det var tydligt att han tyckte att staten skulle hålla sig borta från hans styrelserum. Kvotering fungerar inte, och det inskränker på äganderätten. Om det blir en kvotering kommer kvotplatserna fyllas med folks fruar och döttrar (!). Kvotering kommer inte göra någon skillnad, enligt Jens Spendrup.

Jag minns att jag satt och tänkte att om kvotering i bolagstyrelser inte kommer göra någon skillnad, så gör det väl inget att försöka. Låt det bli evidensbaserat att kvotering i bolagsstyrelser inte fungerar för att öka jämställdeheten, så kommer debatten snart  att ta slut om det är det kvoteringsmotståndarna vill.

Argumentet om att kvotering skulle kränka äganderätten faller också på att det redan finns en hel del regleringar som bestämmer hur ett företag ska skötas. Miljöbestämmelser, till exempel.

Men det mest bestående minnet av seminariet var aha-upplevelsen att äganderätten är ett viktigt egenvärde för borgare. Flera gånger under Almedalsveckan hörde jag folk prata om den privata äganderätten som något som har ett viktigt värde. Något som borde värnas och underlättas. Jag blev ärligt talat överraskad av att höra folk på högerkanten prata om den privata äganderätten på samma sätt och med samma engagemang som folk i min politiska omgivning pratar om demokrati. De tycker att den privata äganderätten har ett värde i sig, något som är viktigt att bevara, stötta och utveckla. På samma sätt som jag tycker en stark demokrati leder till ett bättre samhälle verkar högerfolk tycka att koncentrerat privat ägande leder till ett bättre samhälle.

Är den privata äganderätten hotad? Har jag missat något förslag om att förstatliga alla aktieportföljer och göra alla sommarstugor till kommunal egendom? Eller handlar det om att begränsa demokratin – att vi inte tillsammans ska kunna bestämma vad som ger det bästa resultatet för alla oss tillsammans, utan att makten ska finnas hos bara några få.

Jag trodde att alla gillade demokrati. Vem kan vara emot att alla ska få vara med och ta gemensamma beslut, liksom? Tydligen ganska många. I alla fall när man närmar sig frågan vad det ska gå att fatta demokratiska beslut om. Det finns en genomgående trend bland borgare och intresseorganisationer nära näringslivet att förespråka stärkt äganderätt och mindre möjligheter för det offentliga att göra ingrepp i äganderätten. Det offentliga ska inte kunna göra något. Bakbind de folkvalda, omöjliggör initiativ.

En sak måste jag ge Sabuni och hennes gäng kredd för. De gjorde skillnaderna mellan regeringsalternativen väldigt tydliga på det där seminariet. Den ena sidan står för mer till dem som redan har mest, och vill begränsa demokratin. Det andra vill att vi tillsammans ska bygga ett mer jämlikt samhälle för det är bättre och mer gynnsamt för den stora mängden medborgare. Synd bara att den här frågan inte alls fanns på dagordningen i valrörelsen.

Men jag tyckte det var lite roligt att upptäcka en äkta ideologisk fråga från högern – inga inlindningar, inga dimridåargument om att det här kommer vara bra för de små människorna, som man faktiskt ganska ofta hör från högerhåll. Höjd bensinskatt argumenterade till exempel Skattebetalarnas förening emot med argumentet att det skulle drabba fattiga ensamstående mammor i landsbygden. Jo men tjena. Om det är ensamstående mammor som den intresseorganisationen kämpar för borde de nog ändra inställning i en hel del skattefrågor, inte minst omfördelning.  Men i frågan om äganderätten så argumenterar de utifrån principen att inte göra avkall på ett viktigt värde för att uppnå ett annat värde. Lite som i FRA-debatten där många för fram att vi inte får göra avkall på rätten till frihet och  integritet för att uppnå säkerhet.

Jag tycker att de som tycker att den privata äganderätten är viktigare än demokratiska institutioners möjligheter att fatta beslut som är till nytta för de allra flesta medborgare, är helt ute och cyklar. Men nu jag förstår bättre hur de resonerar kring sådana här frågor.

Bloggat: Lena Sommestad, Marika Lindström-Åsbrink, Ali Esbati, Peter Johansson

(Det här blogginlägget skrev jag i stora delar i juli strax efter jag kom hem från Almedalen, men av någon anledning blev det aldrig publicerat. Troligen åkte jag på semester och glömde bort det. De senaste dagarnas debatt om PR och intresseorganisationers försök att påverka politiken fick mig att tänka på det igen, och skriva klart det.)

Helt fel väg, Morgan Johansson

14 Dec

Morgan Johansson talar inte för mig när han säger att Säpo bör få möjlighet att använda FRA-signalspaning mot medborgarna.  Han talar inte heller för Socialdemokraterna. På vår senaste kongress beslutades efter en lång och intensiv debatt att lagarna kring övervakning ska ses över för att se till att de inte inkräktar på människors integritet. Folk i Socialdemokraterna håller fast vid partistrukturer som om det vore en livboj. Så hur kan det vara ok att högaktningsfullt kasta gemensamt fattade beslut åt helvete och nu bestämma att det ska vara vår politik att Säpo ska spionera på svenska folket ? (S) som i (S)torebror.

Det var samma sak med föräldraförsäkringen i valrörelsen. S tog kongressbeslut om att  partiet ska verka för en tredelad föräldraförsäkring på sikt, och i ett första steg knyta ytterligare månader till respektive vårdnadshavare.Vi i Rebella ville protestera högljutt när regeringsplattformen kom strax före valet och reformer i föräldraförsäkringen inte fanns med. Men vi  gjorde inte det för att inte ta fokus från valrörelsen.

Men vi har inte glömt, och vi tycker inte det är ok på en fläck att ignorera kongressbeslut. I föräldraförsäkringsfrågan blir det extra konstigt eftersom de partier som S förhandlade med tycker precis samma sak som S tycker (i kongressbeslutet, och ja, det är det som står i kongressbeslutet som partiet tycker och driver)  och vill gå ännu fortare fram mot en helt individualiserad föräldraförsäkring.

Att gå ifrån kongressbeslut är att säga att det som kongressen beslutar inte spelar någon roll. Då är hela kongressen bara en stor övning i skendemokrati. Så kan det inte vara, så får det inte vara. Och alla som går emot kongressbeslut utan en riktigt bra anledning som kommer av helt förändrade förutsättningar, de har förbrukat sitt förtroende och har inget i partiledningen att göra. Förtroende kommer inte ur tomma luften.

Hur förbannad jag än är på det som händer nu kan jag inte låta bli att lägga märke till en sak. Helt plötsligt verkar Socialdemokraterna ha fått egen majoritet i riksdagen. S vill ge Säpo rätt att signalspana skriver både SvD och Expressen. (Exakt samma ordalydelse, är det inte lite ovanligt att två tidningar har samma rubrik?) Och här trodde jag vi hade en borgerlig regering. Ändå verkar hela ansvaret för det här helpuckade förslaget hamna hos S, trots att de borgerliga partierna rimligen också måste vara med på förslaget för att det ska gå igenom.

Den moderata bloggaren Tokmoderaten jämför S med en daggmask (det mest ryggradslösa man kan tänka sig) och skriver

Medan Sverige i övrigt försöker förstå hur vi skall hantera den nya situationen så kapitulerar Morgan Johansson och hans parti totalt inför terrorismen. Terroristens mål med ett förändrat samhälle krävde inte mer än hans egen uppsprängda buk och en brinnande bil på Olof Palmes gata för att sosseriet skulle visa att de är ett gäng ryggradslösa, viljesvaga politiker som gått från ett gediget analyserande till att så snabbt som möjligt säga det som man tror att väljarna vill höra.

En regering behöver en bra opposition för att göra ett bra jobb, statsministerna behöver en värdig motståndare för att ständigt vara på tårna – men med dagens vindflöjel-opposition så måste man bli orolig som regeringskramare. En sämre opposition än den vi ser idag, igår och imorgon har med största sannolikhet inte funnits i det moderna Sverige. Inte nog med att de träter internt och att det är omöjligt att veta vad det gamla statsbärande partiet egentligen tycker i viktiga frågor – de saknar en fast ledning, de saknar ryggrad och ideologiskt patos.

Svidande kritik, men korrekt i stora delar. Men man kan ju tycka att skribenten Fredrik Antonsson skulle lägga lite krut på att övertala sitt eget parti att inte rösta för det här förslaget. Varför ska ansvaret för att hålla ordning på regeringen ligga på Socialdemokraterna?

Jag tror förresten inte att Morgan Johansson inser vilket getingbo han rört upp här. Men det kommer han snart bli varse.

Bloggat: Peter Johansson, Johan Westerholm , Minamoderatakarameller , Peter Högberg, Martin Moberg , Sandro Wennberg , Peter AnderssonFredrik Federley , SR

Ur skuggorna träder hon nu fram – vår nästa partiledare

17 Nov
Lena Sommestad

Lena Sommestad

Jag har tänkt på det otaliga gånger, men varje gång förtryckt tanken eftersom det är för bra för att kunna bli sant. Men idag på facebook har mina vänner släppt lös en våg av samma tanke, nämligen att Lena Sommestad bör bli vår nästa partiledare.

Hon är en av de få ledande socialdemokrater som verkligen vågar säga det alla tänker kring organisatoriska problem, som bryr sig oändligt mycket mer om ideologi och sakfrågor än personstrider, som är professor, feminist, visionär och förenar den röda och den gröna ideologin på ett sätt som är helt avgörande för framtiden, inte minst genom sin forskning på samspelet mellan klimatpolitik och socialpolitik. Jenny Wennberg, som  på Arbetarbladet skriver idag:

I henne förenas alla de delar som borde vara basen för det utvecklingsarbete som ligger framför Socialdemokraterna; viljan att utveckla vår gemensamt finansierade välfärd, en insikt om kunskapssamhällets behov och ett genuint engagemanget för en hållbar utveckling.

Med Lena Sommestad har vi en chans att bli relevanta som bärande av staten och framtiden igen, med Lena Sommestad har socialdemokratin i världen en chans att återigen få chansen att driva utvecklingen mot ökad jämlikhet och hållbarhet. Jag vet i alla fall var jag kommer att lägga min röst i den öppna och transparenta process vi står inför i vårt kommande partiledarval.

Jag är fortfarande ledsen över att Mona avgått (jag skrev om varför jag älskar henne här), det var henne vi behövde mest av de ledande sossarna just nu, men det är oåterkalleligt. Jag tycker också att ett tudelat ledarskap, exempelvis med Sven-Erik Österberg eller Micke Damberg eller nån om det nu måste vara en karl, vore en högst lämplig sak. Läs mer av Ulf Bjereld. Och oavsett det så krävs en riktigt stark och bra partisekreterare.

Läs också på Lenas egen blogg: Att tänka nytt och att tänka i team. Uppdatering: läs Lena på DN debatt här.

PS om ni inte lyssnat på den fantastiska kampsången Dom som äger, så måste ni göra det nu. Finns även i Mona Sahlin-version:

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.