Arkiv | Politisk kommunikation RSS feed for this section

Guide till Tolgfors-språket – vad som menas med ”vapenfabrik” och ”medverka i byggnation”

11 Mar

Vad menar Tolgfors?

När jag lyssnat på intervjuer med försvarsministern efter avslöjandet om att Sverige lovat Saudiarabien kunskap om hur man bygger en anläggning som kan producera raketbränsle och stridskomponenter till antitankvapen (pansarskott), slår det mig att svenska folket och regeringen/ försvarsminister Tolgfors inte talar samma språk. Eller i alla fall menar de olika saker med samma ord. Här är några analyser av ord som verkar vara viktiga i sammanhanget, och försök till förklaringar. Allt gjort i förhoppning om att svenska folket och regeringen/Tolgfors ska förstå varandra lite bättre.

Vapenfabrik, missilfabrik

Allmänspråket: En anläggning som producerar vapen eller vapenkomponenter, ammunition eller ammunitionskomponenter, eller på annat sätt bidrar till att det blir fler fungerande vapen eller mer fungerande ammunition att använda i vapen.

Tolgfors-språket: Saker som inte är en vapenfabrik/missilfabrik:

  • En anläggning som producerar raketbränsle till missiler eller anti-tankammunition.
  • En anläggning som producerar sprängämnen som används i missiler och anti-tankammunition.
  • En anläggning som ”renoverar” gamla missiler som inte fungerar längre till missiler som fungerar.

Nyproduktion av vapen

I Tolgfors-språket är nyproduktion av vapen eller ammunition, och att göra om, ”renovera” gamla vapen eller gammal ammunition så att den går att använda, helt olika företeelser. Dessa går inte att likställa eller jämföra. Därmed svarar regeringen nej på frågan om Sverige ska hjälpa Saudiarabien att producera vapen, även om de avser att låta FOI hjälpa Saudiarabien att renovera gamla vapen eller missiler.

För att förklara för regeringen hur folk i allmänhet uppfattar saken, har jag gjort en illustration.

Resultatet är detsamma. Från att ha haft en (eller 20 000) missiler som inte fungerat har man istället en (eller 20 000) missiler som fungerar. De flesta tycker nog inte att det är särskilt stor skillnad mellan att hjälpa Saudiarabien att producera helt nya missiler och att hjälpa dem att fixa till gamla missiler så att de kan användas i strid på ett säkert sätt. Det vill säga att missilen/pansarskottet dödar den som är måltavla , snarare än den som avlossar skottet.)

Medverka i byggnation

Allmänspråket

På något sätt delta i processen som syftar till att anläggningarna blir verklighet.

Tolgforsspråket

Fysiskt närvara vid byggarbetsplatsen, ev. också utföra fysiskt byggnadsarbete.

Kommentar: Att Tolgfors gör skillnad på att ”medverka vid byggnation” och ”bidra till produktion” framgår under hans intervju med Ekot 8 mars där han vid ett tillfälle börjar säga ”bidra till produk…” och sedan ändrar sig och säger ”medverka i byggnation”

Projektavtal

Allmänspråket

Avtal som går ut på att ha ett projekt tillsammans. Tecknas innan projektet börjar

Tolgfors-språket

Avtal som formaliserar ett projektsamarbete. Tecknas när mycket arbete redan skett, när förarbete är klart och alla detaljer är utmejslade.

Så där. Nu hoppas jag att kommunikationen mellan regeringen/ försvarsminister Tolgfors och svenska folket ska upplevas som lite klarare framöver.

Peter Wolodarski skriver ledare i DN där han också noterar ”Med sitt språk glider statsråden runt sanningen”.

Lästips: Ekots första reportage om projekt SimoomJan Björklund förtydligar att han visste om vapenfabriken redan 2008, Johan Westerholm har skrivit flera läsvärda inlägg om Saudiaffären, till exempel det här. Jag håller inte med i sak, men det är välskrivna och provocerande texter.

Göran JohanssonSVT, Peter Johansson

Politiskt bildspråk – ljus och skugga

3 Apr

Den här bilden är från ett reportage i DN under valrörelsen. Jag tänkte använda den som utgångspunkt för en bildanalys för att visa hur man kan utnyttja bildens kompostion för att säga saker som inte uttrycks i ord.

Varifrån kommer ljuset i bilden? Från höger.  Ljus/mörker är en mycket viktig dimension i bilder, och ljussättningen är del av det. Sitter du i mörker blir du förknippad med mörker och dysterhet. Att som Reinfeldt och kompani sitta nära ljuskällan, så att ansiktet blir belyst från sidan är bäst.

Tavlan bakom Sahlin är mörk, murrig och dyster, och bildens komposition gör att Sahlin på sätt och vis bildar en del av tavlan, eller att tavlan blir del av inramningen kring Sahlin. Känslan blir raka motsatsen till modern och framåtsyftande.

Notera också att den enda mörka skuggan i bilden bildas bakom Lars Ohly.

De borgerliga partiledarna står i en symmetriskt formad grupp, som ger en känsla av enighet. Jämför det med hur de rödgröna partiledarna står uppställda. Lars Ohly sticker ut och formeringen är mer oregelbunden. Inte symmetriskt, inte samlat.

Låt oss nu titta på en bild på Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt, från SvD.

Håkan Juholt lovade snabba besked på hur hans lag ska se ut och det tog inte många dagar förrän han hade lyft fram en ny ekonomisk talesperson och avpolletterat partiets gruppledare i riksdagen.

Källa: SvD

Den här bilden är från SvD, söndag 3 april 2011. Här har vi återigen skugga som retorisk signal. Halva Håkan Juholts ansikte är belyst, den andra halvan ligger i skugga. även det högra ögat ligger helt i skugga.Det ger en känsla av dubbelhet. Det är vad jag tar med mig från den här bilden. ”Man vet inte var man har honom, han går inte att lita på”.

Bildspråk spelar roll. Stor roll. Man behöver ta med bilddramaturgin som en del i helheten, text och bildelement samspelar. Det vet Moderaterna, de är mycket skickliga på bildspråk. De har planterat känslan av Reinfeldt som en hyvens kille till stor del via bilder. Mycket lite maktspråk, avspänt och positivt:

Källa: Nyhetskanalen.

Så vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att vi behöver bli mer medvetna om bildspråkets betydelse, våra presssekreterare ska ha mer synpunkter på fotografernas bildkomposition vid intervjuer, och i vårt eget material ska vi använda bildspråk mer strategiskt. Det spelar roll.

Bloggat: Martin Moberg, som fick mig att komma ihåg att jag länge tänkt blogga om bildspråk. Sandro Wennberg intervjuas i Expressen om Juholts första vecka. Sebastians tankar, Peter Andersson, Kristian Krassman om värdeburen tillväxt, Aurora Gullberg om en oroväckande känsla,  Ullis Sandberg och Johanna Graf är inne på samma tema. Staffan Lindström om att dela idéer för att bli fler glada socialdemokrater med varandra. Peter Högberg, Peter Johansson och Annika Högberg, Roger Jönsson

Kawa Zolfagary bloggar på Alliansfritt. Om du ännu inte upptäckt  hans egen blogg Dödsmaskinen har du något att se fram mot!

Kongressunderlaget: Ett fuck you-finger åt gräsrötterna

9 Mar

”Grattis kongressombud, ni får prata en stund och ”inspirera” en arbetsgrupp som tar fram ett partiprogram som klubbas utan debatt om två och ett halvt år och som ändå inte betyder ett enda dugg för vilken praktisk politik partiet driver. Sen åker ni hem, och vi i partiledningen fortsätter på exakt samma sätt som förr. För vi vet bäst. Fortfarande. Viktiga saker som beslut om politisk färdriktning kan man helt enkelt  inte överlåta till medlemmarna på en kongress.”

Så skulle man kunna sammanfatta kongresshandlingarna som i dag gått ut till alla ombud till extrakongressen.

Det som skulle ha blivit en kongress där Socialdemokraterna tar tag i problem som partiet ignorerat alldeles för länge och där kongressombuden tar beslut om den politiska färdriktningen, blir istället ett fars. Varför? Jo, helt enkelt för att ett gäng som länge haft mycket makt i partiet benhårt vill fortsätta den strategi de följt så länge: Lägga locket på och inte ta i de frågor som gräsrötterna vill diskutera. För herregud, det kanske skulle leda till beslut som skulle göra att partiets värderingar, ord och praktisk handling skulle hänga ihop igen. Det går ju inte. Mycket bättre att försöka låtsas som att det regnar och hoppas att kongressen inte vågar protestera.

Min ilska kommer inte av enbart läsningen av själva kongressunderlaget. Jag har gjort en kontrasterande läsning mot kriskommissionens rapport. Det som skulle ha varit underlaget till kongressen. För det värsta är inte det som står i underlaget (förutom första sidan, för det är rätt förfärligt.) Utan i det som INTE står där. Alla de saker som tagits bort av partiledningen för att de som sitter i ledningen i dag inte vill ha debatter som kan bli obekväma för dem själva. Alla de resonemang och frågeställningar om viktiga framtidsfrågor som kongressen INTE ska prata om.

Saker ur kongresshandlingarna som gör mig förbannad:

1. Inget tal om att ha en till kongress till hösten och ta politiska beslut då. Inte ens en viskning om ett jädra förtroenderåd. Istället försöker de villa bort oss med att kongressen ska få påverka inriktningen på partiprogrammet. En ny inriktning på politiken kan aldrig klubbas ett år före ett val. De stora, svåra debatterna och besluten måste tas i god tid, det vill säga tas nu. Vi kan inte vänta. (Heh.)

2. Inget, INGET, i organisationsdelen andas insikt om de enorma problemen med beslutsstrukturer och icke-fungerande beslutsorgan som paralyserar vårt parti. Allt det är borta. För att citera Johan Persson som lett kriskommissionens arbetsgrupp om organisation ”Besluten tas på andra ställen där folk inte är valda”. Låter som något vi skulle behöva ta tag i, inte sant? Men nej. En organisationsutredning ska det visst bli. Men vad den ska göra, och när den ska lägga fram sitt förslag är oklart.

3. Kongressunderlaget innehållet bara platta ofarliga politiska resonemang som alla kan hålla med om. Inga som helst försök att ta i frågor som är det minsta kontroversiella, där alla i partiet inte redan tycker likadant. Kriskommissionens rapport lyfter många viktiga frågor som partiledningen tydligen vill fortsätta att ignorera. Istället känns många av resonemangen igen från förra kongressen (!). Hur var det där med att vara i takt med vår samtid nu igen?

De här kongresshandlingarna går till historien som ett fuck you-finger till gräsrötterna.

Bloggat: Johan Westerholm, Peter Högberg, Peter Johansson

Läs också reportaget Nätaktiva driver på S,  i Göteborgsposten, ett reportage om Staffan Lindström som bloggar på Jämlikhetsanden, och om hur S-bloggare driver på för förändring i partiet.

Vad krävs av en partiledare för att kunna vinna val?

1 Mar

Bland de viktigaste kraven på den nya partiledaren finns ”personen ska kunna vinna val”. Jag tycker att det är väldigt intressant att detta nästan blivit ett mantra – utan att någon försökt beskriva vad som krävs för att kunna vinna val. Därför har jag satt ihop en liten lista. Inte alls heltäckande, men en start. Det här behövs för att kunna vinna val:

1. Trovärdighet. En partiledare ska symbolisera det partiet står för. Värderingar, ord och handling behöver hänga ihop. Ronald Reagan och Olof Palme är två exempel på politiker med hög trovärdighet.

2. Förmåga att väcka entusiasm och positiv nyfikenhet. En partiledare som vinner val får massor med människor att känna att de vill engagera sig i politiken, för samhällsförändringar som upplevs som meningsfulla och genomförbara.

3. Kvicktänkthet och analysförmåga.

4. ”Likeability”. Folk måste få en bra magkänsla av partiledaren, och får absolut inte redan ha en negativ uppfattning om personen.

5. Leder genom att hålla koll på det övergripande, fattar strategiska beslut, och låta andra göra vad de är bra på. Inte detaljstyrning och behov av  att visa vem som bestämmer.

6. Lyssnar på många, och skapar förutsättningar för interndiskussioner med högt i tak. Men är samtidigt inte rädd för att sätta ner foten och fatta beslut som behöver fattas. Detta är särskilt viktigt i det svåra läge som partiet befinner sig i just nu.

7. Är inte rädd för att borgerliga ledarsidor ska tycka illa om honom/henne, utan ser snarare detta som en indikator på om man gör rätt saker i partiet.

Det var några saker som jag tror är avgörande för om en ny partiledare kommer kunna vinna val. Och en sak är säker. Den strategi som partiet haft de senaste två valrörelserna för att vinna val har inte fungerat. Det är dags att pröva något annat. Pröva någon annan.

Niklas Nordströms självgodhet i GP, och en guide till Primes kodspråk

19 Jan

Vissa dagar funderar jag på om jag är med i rätt parti. Så kände jag när jag läste Niklas Nordströms krönika i Göteborgsposten .

Det är uppenbart att Nordström inte tycker att han har gjort något som helst fel när han tagit uppdrag från Svenskt näringsliv för att påverka Socialdemokraternas politik inifrån utan att tala om det. Enligt Nordström handlar Primegate bara om några Socialdemokrater som vill honom illa och försöker smutskasta honom. Nothing to see here, folks, move along! Det känns poänglöst att föra en diskussion när motparten inte ens vill se frågan man vill prata om. Och det finns riktigt viktiga frågor kring Primesossarnas agerande som partiet behöver prata om.

Men resonemanget i texten skulle inte vara så bekymmersamt om det inte var för att Nordström utstrålar en stolthet, säkerhet och trygghet när han pratar om sitt agerande som något bra och positivt, som något partiet borde uppmuntra. För mig tyder det på att han tror sig veta att hans agerande inte kommer få några konsekvenser inom Socialdemokraterna. Att hans personliga nätverk från SSU-tiden kommer hålla honom om ryggen. Att de kommer se till att frågan om ifall Nordströms agerande är olämpligt inte ens kommer upp till diskussion. Det skulle i så fall vara helt förödande för Socialdemokraterna, eftersom det skulle signalera att det är den egna makten som är viktigast för dem som leder partiet. Det skulle se ut som att om man väl kommit in i den innersta kretsen är man oförvitlig, hur man än agerar.

Att Niklas Nordström på fullt allvar tycker att han kan fortsätta som vanligt är helt uppenbart. Och han spiller ingen tid. Den andra delen av krönikan handlar om saker Nordström tycker är viktiga utmaningar för Sverige, och för Socialdemokraterna. Där finns en hel rad fakturerbara formuleringar. Nordströms retoriska strategi är ganska enkel. Ta en mening som låter fin och ofarlig, och som nästan alla håller med om. Vrid till den så den går att tolka på ett sätt som gynnar Primekunden., och låtsas som att kunden står för något fint och bra. På så sätt är det svårt att protestera mot budskapet.

Till er som fick hindra era stackars hjärnceller från att begå harakiri när ni läste Nordströms text, kommer här är en snabbguide till Nordströms nyspråkiga krumbukter. Vi kan kalla den ”hitta Primekunden bakom kulissen”.

Ett av de avslutande styckena i Nordströms krönika, taggade med den Primekund som blir fakturerad för orden:

…”vi behöver en välfärdssektor som utvecklar de bästa tjänsterna i världen” (Almega), ”vi behöver en arbetsmarknad som är bland de mest flexibla och dynamiska i hela världen” (Svenskt näringslivs riv-upp-arbetsrätten-falang), ”vi behöver energi som är bra både för jobben och klimatet” (kärnkraftslobbyn), ”och vi behöver ett skattesystem som gör det attraktivt att investera, äga och driva företag, att arbeta och att utbilda sig.” (mer-åt dem-som redan-har-mycket-så-bort-med-statlig-inkomstskatt-lobbyn. Grovt räknat alla ovanstående.)

Bloggat om Primeskandalen: Lena Sommestad,
Mats Engström, Mats Engström igen, Akademikersossarna, Röda berget, Staffan Lindström på Jämlikhetsanden, Daniel Hedén

Skillnaden mellan spinn och trovärdig krishantering

19 Dec
Magnus Ljungkvist analyserar Nordströms försvarstal i Aftonbladet i en underhållande postning. ”En glidning i världsklass”. Jag instämmer i analysen, med ett undantag.  Magnus Ljungkvist säger att Nordström författar utmärkt krishantering. Nej, det gör han inte inte. Den bästa krishanteringen är inte att ducka och försöka finta bort kritiken, så som Magnus Ljungkvist förtjänstfullt visar att Nordström gör. Möjligen är detta den bästa strategin om Niklas Nordström bestämt sig för att gå ”all in” och försöka rädda sig kvar som trovärdig S-debattör som kan fortsätta delta i eftervalsdiskussionen.
Den bästa krishanteringen, det absolut bästa sättet att bygga upp en sargad trovärdighet, är lägga av med allt vad spinn heter och börja om på noll. Det går dock bara att göra genom att vara uppriktig och ärlig och ta konsekvenserna av sitt agerande.  Så här skulle Niklas Nordströms uttalande kunnat låta då:
” Det var riktigt puckat av mig att inte tala om att jag och Prime fick betalt för att delta i Socialdemokraternas interna diskussioner efter valet. Jag förstår nu att många tolkat det som att jag agerat i min roll som partimedlem när jag i själva verket haft min konsulthatt på mig.
Till alla som känner sig lurade av mitt och andras agerande kan jag bara säga att jag uppriktigt och ärligt ber om ursäkt. Jag har bara förespråkat åsikter som också varit mina egna, men det var fel av mig att inte redovisa att de också fanns andra som ville att jag skulle föra fram dessa åsikter i olika partisammanhang, och att de betalade mig och Prime för att göra just detta. Allt jag gjort har gått ut på att delta i vår eftervalsdebatt på ett så konstruktivt sätt som möjligt, och prata om frågor som jag tror kommer vara avgörande för Socialdemokraternas framtid.
Men nu är det tydligt att mitt agerande orsakat så mycket diskussioner och ifrågasättanden av mina motiv att min närvaro försvårar ett framåtblickande samtal om framtidens sociademokrati. Därför kommer jag att ta ett steg tillbaka och låta andra partikamrater sköta den interna debatten från och med nu. En sak som gör mig ont är vetskapen om att reaktionerna på mitt agerande riskerar att färga av sig negativt på de åsikter som jag drivit inom partiet. Jag hoppas att så inte blir fallet. Jag är övertygad om att Socialdemokraternas fortsatta eftervalsdebatt blir livfull och nytänkande. För målet är gemensamt för oss alla. En stark framtidsinriktad socialdemokrati som inspirerar människor att vilja vara med och bygga ett ännu bättre samhälle.”
Något i den stilen hade varit ett mycket bättre uttalande om Nordström vill bygga upp sin trovärdighet igen, och visa omsorg om Socialdemokraternas framtid. Men det gjorde han inte. Synd.
För det allvarligaste i allt detta är inte att Niklas Nordström och Prime manipulerat Socialdemokrater i hela landet. Faktiskt inte. Utan att deras agerande gjort det ännu svårare att lyckas med det som redan var en mycket svår uppgift. Att få Socialdemokrater som alldeles för länge hållit sig inom olika grupperingar i partiet att börja prata MED varandra istället för OM varandra. Små trevande steg har tagits mot att närma sig varandra, att nå ett samförstånd, ett diskussionsklimat där folk faktiskt lyssnar på varandra. Och mitt i detta sårbara, denna avvaktande samling människor med bristande tillit till varandra  har Prime-avslöjandet exploderat med en tryckvåg som slungar folk längre ifrån varandra igen. Som river ner de små försök till tillit som byggts upp.
Det är det värsta.
Läs gärna Daniel Suhonens analys i Aftonbladets kulturdel.

Privat äganderätt vs. demokrati

19 Dec

På ett seminarium som Almega och tankesmedjan Ratio ordnade på temat ”Varför så få kvinnor”  under Almedalsveckan hörde jag Nyamko Sabuni säga  ungefär ”man får inte förbättra jämlikheten genom att offra äganderätten”. Jens Spendrup var också där på seminariet minns jag, och han verkade upprörd över hotet om en rödgrön lagstiftning om kvotering i bolagsstyrelser. Det skulle inskränka på hans möjligheter att leda företag. Han hade såklart inget emot kvinnor i bolagsstyrelser, men menade att de fick lov att bevisa sin duglighet innan en plats i en styrelse kunde komma på fråga. Jag är fortfarande inte säker på hur hans resonemang hängde ihop riktigt, men det var tydligt att han tyckte att staten skulle hålla sig borta från hans styrelserum. Kvotering fungerar inte, och det inskränker på äganderätten. Om det blir en kvotering kommer kvotplatserna fyllas med folks fruar och döttrar (!). Kvotering kommer inte göra någon skillnad, enligt Jens Spendrup.

Jag minns att jag satt och tänkte att om kvotering i bolagstyrelser inte kommer göra någon skillnad, så gör det väl inget att försöka. Låt det bli evidensbaserat att kvotering i bolagsstyrelser inte fungerar för att öka jämställdeheten, så kommer debatten snart  att ta slut om det är det kvoteringsmotståndarna vill.

Argumentet om att kvotering skulle kränka äganderätten faller också på att det redan finns en hel del regleringar som bestämmer hur ett företag ska skötas. Miljöbestämmelser, till exempel.

Men det mest bestående minnet av seminariet var aha-upplevelsen att äganderätten är ett viktigt egenvärde för borgare. Flera gånger under Almedalsveckan hörde jag folk prata om den privata äganderätten som något som har ett viktigt värde. Något som borde värnas och underlättas. Jag blev ärligt talat överraskad av att höra folk på högerkanten prata om den privata äganderätten på samma sätt och med samma engagemang som folk i min politiska omgivning pratar om demokrati. De tycker att den privata äganderätten har ett värde i sig, något som är viktigt att bevara, stötta och utveckla. På samma sätt som jag tycker en stark demokrati leder till ett bättre samhälle verkar högerfolk tycka att koncentrerat privat ägande leder till ett bättre samhälle.

Är den privata äganderätten hotad? Har jag missat något förslag om att förstatliga alla aktieportföljer och göra alla sommarstugor till kommunal egendom? Eller handlar det om att begränsa demokratin – att vi inte tillsammans ska kunna bestämma vad som ger det bästa resultatet för alla oss tillsammans, utan att makten ska finnas hos bara några få.

Jag trodde att alla gillade demokrati. Vem kan vara emot att alla ska få vara med och ta gemensamma beslut, liksom? Tydligen ganska många. I alla fall när man närmar sig frågan vad det ska gå att fatta demokratiska beslut om. Det finns en genomgående trend bland borgare och intresseorganisationer nära näringslivet att förespråka stärkt äganderätt och mindre möjligheter för det offentliga att göra ingrepp i äganderätten. Det offentliga ska inte kunna göra något. Bakbind de folkvalda, omöjliggör initiativ.

En sak måste jag ge Sabuni och hennes gäng kredd för. De gjorde skillnaderna mellan regeringsalternativen väldigt tydliga på det där seminariet. Den ena sidan står för mer till dem som redan har mest, och vill begränsa demokratin. Det andra vill att vi tillsammans ska bygga ett mer jämlikt samhälle för det är bättre och mer gynnsamt för den stora mängden medborgare. Synd bara att den här frågan inte alls fanns på dagordningen i valrörelsen.

Men jag tyckte det var lite roligt att upptäcka en äkta ideologisk fråga från högern – inga inlindningar, inga dimridåargument om att det här kommer vara bra för de små människorna, som man faktiskt ganska ofta hör från högerhåll. Höjd bensinskatt argumenterade till exempel Skattebetalarnas förening emot med argumentet att det skulle drabba fattiga ensamstående mammor i landsbygden. Jo men tjena. Om det är ensamstående mammor som den intresseorganisationen kämpar för borde de nog ändra inställning i en hel del skattefrågor, inte minst omfördelning.  Men i frågan om äganderätten så argumenterar de utifrån principen att inte göra avkall på ett viktigt värde för att uppnå ett annat värde. Lite som i FRA-debatten där många för fram att vi inte får göra avkall på rätten till frihet och  integritet för att uppnå säkerhet.

Jag tycker att de som tycker att den privata äganderätten är viktigare än demokratiska institutioners möjligheter att fatta beslut som är till nytta för de allra flesta medborgare, är helt ute och cyklar. Men nu jag förstår bättre hur de resonerar kring sådana här frågor.

Bloggat: Lena Sommestad, Marika Lindström-Åsbrink, Ali Esbati, Peter Johansson

(Det här blogginlägget skrev jag i stora delar i juli strax efter jag kom hem från Almedalen, men av någon anledning blev det aldrig publicerat. Troligen åkte jag på semester och glömde bort det. De senaste dagarnas debatt om PR och intresseorganisationers försök att påverka politiken fick mig att tänka på det igen, och skriva klart det.)

Korten på bordet

17 Dec

Aftonbladet avslöjar att Svenskt Näringsliv betalat PR-byrån Prime för att påverka Socialdemokraternas politik och se till att partiet inte går i mer tillväxtkritisk riktning, som Miljöpartiet. Tidningen listar delar ur en detaljerad projektplan där det bland annat står att Carl Melin (på United Minds som ägs av Prime-gruppen) ska skriva en debattartikel snabbt efter valet, att de ska ta fram en egen valanalys som de ska åka på turne med runt om i landet, och ha individuella träffar med 100 personer med viktiga poster inom Socialdemokratin för att gå igenom valanalysen.

Artikeln är rätt trovärdigt skriven, och den som någon gång arbetat i PR-branschen känner igen sig, det är så här det går till. Sätt en agenda tidigt så har du störst chans att påverka. Gör en analys av de viktigaste personerna att nå fram till och fundera ut hur du ska nå dem.

Det här avslöjandet har väckt stor uppmärksamhet inom S, och en hel del människor känner sig lurade av att personer de känt i decennier har deltagit i eftervalsdebatten på uppdrag av Svenskt Näringsliv. Hur kunde de? verkar många fråga sig. Gå någon annans ärende på det sättet. Och hur kunde de gå Svenskt näringslivs ärenden? Jag är inte så förvånad. Men jag tycker Prime-konsulternas agerande, om artikeln stämmer, är problematiskt.

En sak kan man vara ganska säker på. Så pass etablerade Socialdemokrater som Niklas Nordström och Carl Melin sätter inte sin politiska trovärdighet på spel för en agenda de inte själva ställer upp på. Att de både har en stark övertygelse om att det bästa för både samhället och Socialdemokraterna är att driva en politik som är tillväxtvänlig, håller jag för ganska sannolikt. Och så långt är det inget problem. Man får vara politiskt aktiv även om man råkar jobba som PR-konsult, och även PR-konsulter får tycka saker.

Men det man inte bör göra är att delta i politiska sammanhang i egenskap av sig själv, eller kanske som representant för sin byrå sådär i allmänhet för att knyta nya kontakter, men i själva verket agera för en kunds räkning. Att få betalt för att driva den politiska linje man själv står för, eftersom den sammanfaller med kundens linje är bara ok om man klart och tydligt deklarerar att man får betalt för att göra det man gör. Follow the money är ett känt amerikanskt uttryck. Om man vet vem som betalar, vet man vilka intressen som gynnas.

Att lobbyister arbetar i det fördolda utan att redovisa agenda eller uppdragsgivare är ett demokratiskt problem.  För vi får inte glömma bort att det finns en anledning till att Svenskt Näringsliv gett Prime i uppdrag att påverka Socialdemokraterna i riktning mot att se ekonomisk tillväxt som något naturligt, som en förutsättning för det goda samhället. Det finns en anledning till att det inte är Svenskt Näringsliv själva som skriver debattartiklar om varför Socialdemokraterna förlorade valet, och varför de inte själva reser land och rike runt och föreläser hos ABF om sin valanalys. De skulle nämligen inte ses som särskilt trovärdiga hos Socialdemokrater, och skulle inte kunna nå samma framgång, som om samma sak förs fram av Socialdemokrater med hög trovärdighet. Svenskt Näringslivs politiska agenda ligger långt från det som traditionellt varit Socialdemokraternas agenda. Och just därför är det så viktigt att redovisa vilka som har betalat för Prime-konsulternas deltagande i eftervalsdebatten. För det är svårt att tro att Prime tagit kostnaden för alla dessa timmar själva.

Niklas Nordström är en av två sekreterare i kriskommissionens arbetsgrupp om organisation. Nu måste man fråga sig om han gjort det på arbetstid för Prime/Svenskt Näringsliv. Hans bidrag till gruppen kommer också behövas granskas ordentligt. Finns det en bakomliggande agenda i det han för fram? Kanske är det inte ens möjligt för honom att slutföra arbetet i gruppen.

För att återfå förtroendet behöver de inblandade vara ordentligt öppna med vad som hänt, och i vilken mån deras aktiviteter nära Socialdemokraterna har varit del av ett uppdrag från Svenskt Näringsliv eller andra kunder. ”Lita på oss” funkar inte i det här läget. Och Socialdemokraterna måste starta en öppen debatt om hur man ser på PR-konsulter och lobbyism. Och en öppen debatt om hur vi ser på samhället.  Jag håller med Lena Sommestad som skriver att det skulle det vara mycket lättare för S att stå emot sådana här försök att påverka politiken om det fanns en egen stabil samhällsanalys i partiet. Dags att ta tag i det!

För övrigt anges bloggaren Erik Laakso som en person som ska involveras i strategin, enligt projektplanen. Laakso lämnade det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots med buller och bång och en artikel i Expressen, men har sedan valförlusten startat sajten eftervalsdebatt.se (som enligt Johan Westerholm är finansierad av PR-konsulten Harald Ullman som har kopplingar till Prime) och gått med i bloggnätverket igen. Nu verkar det alltså som att den debattarena som Laakso lanserade som ett fristående initiativ för en mer livskraftig S-debatt var del av en PR-kampanj och ett arbete han fick betalt för.  Laakso skriver själv att han haft uppdrag för Niklas Nordström och Prime och att han nu gör research för en bok om tillväxtpolitik, så det verkar som att i alla fall den delen av projektplanen satts i verket.

Tyvärr verkar de omedelbara reaktionerna på Aftonbladets avslöjande pendla mellan ”Äh det där har väl alla vetat länge, det har varit uppenbart hela tiden” och ”Vadå, nä jag känner Pelle PR-konsult personligen och kan inte tänka mig att han skulle agera på det sättet”. När vi egentligen skulle behöva stanna upp och tänka efter. Och be dem som i artikeln anges ha arbetat på det här sättet lägga korten på bordet.

Förnekar Prime att det finns en projektplan för hur Socialdemokraternas politik ska påverkas i mer tillväxtvänlig riktning?

Har Svenskt Näringsliv gett i uppdrag åt Prime att påverka Socialdemokraternas politik?

Vilka riktlinjer har Prime för hur deras konsulter ska tydliggöra skiljelinjen mellan sina uppdrag, och sin egen politiska plattform?

Jag tror vi alla skulle må bra av att få svar på de här frågorna, och sedan kunna göra en bedömning om vi ska ompröva den vikt som lagts vid den analys som Niklas Nordström och Carl Melin fört fram om varför S förlorade valet och hur vi nu går framåt.

Bloggat/skrivet: Magnus Ljungkvist som själv snart ska börja jobba som PR-konsult, Torgny Landin , Fackförbundet SEKO:s ordförande  Janne Rudén skriver om att Prime och United Minds flera månader före valet erbjöd sig att direkt efter valet komma och presentera sin eftervalsanalys. SEKO tackade nej. Bra där SEKO! Tidningen Efter Arbetets politiske redaktör Petter Larsson beskriver hur redaktionen blev duperad att samarrangera ett valanalysseminarium med United Minds i Malmö och hur Carl Melin fick skriva på debattplats om sin valanalys. Riksdagsledamöter reagerar på avslöjandet. Alexandra Einerstam skriver om besvikelse och hur den här historien gör Öppna kriskommissionens arbete än mer angeläget

Makthavare.se var snabba på bollen och publicerade en artikel om att det skulle komma ett avslöjande från Aftonbladet. Synd bara att Makthavare.se valde att rama in det hela som del i ett pågående maktspel bakom kulisserna i Socialdemokraterna. Tillsammans med den här krönikan som raljerande påstår att Niklas Nordström nog måste ha varit på Svenskt Näringslivs lönelistan sedan han var med i Unga örnar eftersom han alltid förespråkat tillväxt, får jag en bitter smak i munnen av Makthavares rapportering. Inte är det väl så att de vill förminska allvaret i det Primekonsulterna ägnat sig åt? Lena Melin beskriver i en krönika på Aftonbladet.se  hur Prime och Niklas Nordström-falangen i S ägnar sig åt skademinimering. Det kan jag mycket väl förstå att de gör. Jag hoppas bara att de inte dragit med Makthavare.se i de försöken.

Mer bloggat:

  • Peter Högberg: Vad kostar socialdemokratin?
  • Johan Westerholm: Socialdemokraterna: Vem i hela världen kan man lita på
  • Utsikt från ett tak: När det stormar i ett vattenglas
  • Engström: (S) behöver regler om PR-firmorna
  • Badlands hyena: PR-byråer påverkar partier
  • Peace Love and Capitalism: Niklas Nordström på Stureplanscentern
  • Alliansfritt Sverige: Svenskt Näringslivs plan för att köpa S
  • Makthavare: Erik Laakso: ”Jag bloggar om vad jag vill”
  • Länklista från Partistaten, tack Sandro!

    SSU kräver förnyelse i partitoppen, inte Sahlins avgång

    2 Nov

    SSU driver på förnyelsearbetet i Socialdemokraterna i en debattartikel på SVT Debatt. Den är riktigt vass, och bra. SSU vill att partiet tar behovet av förnyelse på allvar och ser till att ha extrakongressen till våren, och – här är grejen – att hela partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet med partiordförande och partisekreterare, ställer sina platser till förfogande för öppen nominering.

    För den som inte är insatt i den socialdemokratiska partiorganisationen och partikulturen kan det nog vara svårt att se hur ovanligt, och hur starkt, SSU:s krav är. När Göran Persson hade avgått efter valförlusten 2006  valde S en ny partiordförande på extrakongressen. Inte en ny partistyrelse. Bara ny partiordförande.

    Men nu anser alltså SSU att något måste hända för att förändringsarbetet ska leda till mer än kosmetiska förändringar. Jag gillar att  SSU:arna inte gör det här till en ”Mona Sahlin bör avgå”-grej. Deras debattartikel handlar om något större och viktigare än vem vi har som partiledare.

    Men sen kommer ju borgerliga medier att försöka spinna det i ”Mona Sahlin bör avgå”- riktningen i alla fall. Till exempel DN som i eftermiddag la ut nyhetsrubriken ”SSU kräver Sahlins avgång” på dn.se.

    Första rubriken syns i länken här (men länken går numera till en sida med en annan rubrik):

    http://www.dn.se/nyheter/politik/ssu-kraver-sahlins-avgang-1.1201430

    DN ändrade tack och lov rubriken stund senare. Här är den nya länken med den nya rubriken på artikeln:

    http://www.dn.se/nyheter/politik/ssu-kraver-foryngring-i-partitoppen-1.1201430

    DN:s rubriksättare vrider gärna rubriker lite hur som helst, det här var bara ett extra grovt exempel. Tack och lov verkar det finnas gränser även för DN. Den nya rubriken ”SSU kräver föryngring i partitoppen” är mycket, mycket bättre.

    Oavsett hur media spinner SSU:s budskap så tycker  jag att SSU gör rätt som sätter tryck på partiet i den här frågan.  Och det säger jag trots att jag inte alltid gillar SSU:s utspel, som ibland känns lite ”bara-för-att”. Som utspelet med guldklockorna strax efter valet, där de tyckte att riksdagsledamöter som suttit mer än några mandatperioder skulle flytta på sig självmant.

    Jag är förresten inte något fan av ordet utspel heller när jag tänker efter. Jag ska nog sluta använda det. Och partiets kommunikatörer borde sluta tänka i utspel, och prata om utspel. Det låter som att vi tycker att politik är ett spel, och det hoppas jag verkligen att vi inte tycker. I alla fall är vi sällan tillräckligt bra på mediedramaturgi för att fixa snygga medieevent (mitt nya tillfälliga ord för u. tills jag kommer på något bättre).  Hur som helst! Bra jobbat med debattartikeln, SSU!

    Expressen , Aftonbladet om att ledarskap i S lite för ofta verkar vara en familjeangelägenhet

    Galen metodik och resultattolkning i Aftonbladets ”Avgå Mona”-undersökning

    1 Nov

    Jag trodde att en av de få fördelarna med att valet är över var att vi skulle slippa helgalna feltolkade ”opinionsundersökningar”.

    Men nej då. Aftonbladet gav Sifo i uppdrag  att ringa runt och frågade S-väljare om de vill att Mona avgår och slår sen upp ett gigantiskt löp där de basunerar ut:  Varannan S-väljare: AVGÅ MONA

    Problemet är bara att det inte var S-väljare de frågade. Och att inte varannan person tyckte att hon skulle avgå.

    Så här gick det till i praktiken: Sifo ringde 1000 personer och frågade om de röstat på S i något av de FYRA senaste riksdagsvalen. 440 personer av de 1000 de ringde sa att de hade röstat S någon gång sedan 1998. Det var alltså inte S-väljare i ordets vanliga bemärkelse ”folk som röstat S i senaste valet”. Eller ens ”folk som identifierar sig själva som S-väljare”. Vem vet hur många av de 440 som faktiskt röstade S i det här valet? Borde det inte vara de som röstar på partiet i nutid som räknas som Socialdemokratiska väljare? Nej, förlåt, dumt av mig. Om de hade lagt lite mer krut på metodiken hade de kanske inte fått några resultat som gick att snedvrida. ARRGGHH!

    Dessa S-väljare fick sedan svara på frågan om Mona Sahlin bör avgå eller sitta kvar som partiledare, och vad de anser vara den främsta  orsaken till det dåliga valresultatet 2010.

    41 % av dessa tycker hon ska avgå. Lika många(!), 41 %, tycker hon ska sitta kvar. 18 % har ingen åsikt. Och detta blåser Aftonbladet upp till att Mona saknar stöd hos de egna väljarna. Härregud vilka klåpare. Det hade alltså funnits exakt samma stöd för löpet ”Varannan S-väljare: STANNA MONA”

    Med tanke på att det finns med folk i undersökningen som lämnat S för ett annat parti är det lätt att tro att det finns viss frustration med partiets politik och kanske även med ledarskapet. Alltså borde det finnas en förskjutning i resultatet mot större stöd för att Sahlin ska avgå. Men TROTS det lyckas Sifo inte få ihop en majoritet som tycker att Sahlin ska avgå. För mig tyder det på att Mona Sahlins stöd bland dem som faktiskt röstar S är rätt stort.

    Skulle för övrigt vara roligt att veta om Aftonbladet betalade för undersökningen eller om den var ett beställningsjobb

    http://www.aftonbladet.se/nyheter/valet2010/socialdemokraterna/articl…

    Bloggat: Tokmoderaten, Jonas Morian ,Johan Westerholm, Peter Andersson , Peter Högberg , Annika Högberg

    Aftonbladet följer upp med en ledare som går ut på att lägga ansvaret för valförlusten hos partiledningens verkställande utskott och hos Mona Sahlin själv. Karin Pettersson har skrivit.

    Följ

    Få meddelanden om nya inlägg via e-post.