De fruktansvärda våldsdåden i Norge har vänt upp och ner på tillvaron. Tankarna går till alla offer och deras anhöriga i Norge.
Som många andra redan skrivit och sagt: Det här var en attack på demokratin, en attack på de som tror att det går att bygga ett bättre samhälle genom att delta i en öppen samhällsdebatt där olika åsikter och idéer får brytas mot varandra under demokratiska former där alla respekterar andras rätt att tycka annorlunda.
Att döda unga människor bara för att de bryr sig om den värld de lever i, och vill göra den bättre. Det är ondska som jag aldrig tidigare känt så här nära. För det känns verkligen nära. Alla som någonsin engagerat sig politiskt känner nog likadant. Insikten att man riskerar att dödas för att man tycker annorlunda. Här i Skandinavien.
Det är svårt att få ordning på alla tankar om det som händer nu. Jag är både tom, sorgsen och heligt förbannad. Men framför allt är jag fylld av beslutsamhet. Samma slags beslutsamhet som fyllde mig efter mordet på Anna Lindh. Besluten att fortsätta det arbete som de döda gav sitt liv för. Att inte låta rädsla och okunskap förändra övertygelsen att det går att bygga en bättre värld. Att tvärtom vända sorgen till energi att fortsätta arbeta politiskt.
Katrine Kielos skriver väldigt fint om kaoset, och om vägen framåt.
Bloggat: Martin Moberg, Peter Johansson, Peter Högberg, Enn Kock, Staffan Lindström, Peter Andersson, SSU Hisingen, Johanna Graf, Johan Westerholm


