Socialdemokratins styrka är att vi ser att saker och ting hänger ihop. Arbetsmiljön påverkar människors hälsa. Alltså ska arbetsgivare ha ansvar för att inte göra människor sjuka på jobbet. Utbildning till bristyrken är mycket smartare jobbpolitik än flummiga jobbcoacher och att ge arbetsgivare gratis arbetskraft i Fas 3. Alltså är det bättre att aktivt bidra till att lösa flaskhalsarna på arbetsmarknaden med riktad arbetsmarknadsutbildning.
Om kidsen inte har något att göra på fritiden ökar risken att de tar ut frustrationen i skadegörelse och att de blir lätta rekryter för kriminella gäng. Alltså är bra fritidsgårdar ett smartare sätt att förebygga ungdomsbrottslighet än övervakningskameror och fler poliser.
När vården får lika mycket pengar av landstinget för varje läkarbesök, oavsett hur sjuk patienten är eller hur mycket tid och resurser besöket kräver? Ja då ökar incitamenten för vårdföretagen att ta in patienter på omotiverade läkarbesök, och då förlorar vårdföretagen pengar varje gång de tar in en multisjuk patient. Alltså är det smartare att ge vårdgivarna betalt efter hur sjuk patienten är.
Allt detta ser vi Socialdemokrater, och det formar våra konkreta politiska förslag. Men när det kommer till vårt eget krisarbete i partiet, vår analys av varför vi inte förtjänade att vinna valet – då är vetskapen om att allt hänger ihop plötsligt som bortblåst. I alla fall om man tittar på uppdragsbeskrivningen till partiets kriskommission som partistyrelsen tog fram i oktober.
Bara några dagar efter valet tillsattes en kärngrupp som fick i uppdrag att leda krisarbetet. Bland annat skulle Ardalan Shekarabi och Anna Johansson ansvara för att analysera politiken, och Kajsa Borgnäs ägna sig åt partiets idédebatt. När partistyrelsen några veckor senare kom med en mer fullödig uppdragsbeskrivning står där att läsa om idédebatten:
Idédebatten i partiet ska stimuleras och nätverksbyggande med progressiva krafter som finns i samhället ska utvecklas. Genom utåtriktad verksamhet i form av t.ex. seminarier och workshops till vilka forskare, eldsjälar med flera bjuds in vänder vi oss utåt för att söka kunskap och inspiration. I omvärldsanalysen ska kunskap inhämtas av både positiva och negativa erfarenheter från systerpartier i Europa och deras erfarenheter av främlingsfientliga krafter. Vi ska även lära av deras erfarenheter av facklig-politisk samverkan, folkrörelsearbete och liknande.
Här verkar uppdraget handla om att lyssna och ta in kunskap utifrån – att vara del i en idédebatt. Men en rejäl krisanalys om partiets idédebatt måste rimligen också analysera och reflektera kring hur idédebatten, eller bristen på idédebatt, är kopplad till de politiska förslag som läggs fram från partiet. Alltså behöver områdena politik och idédebatt samverka.
Partiet har fått intern kritik för att de forum där partiets idédebatt pågår inte kopplas samman med de forum där politiken arbetas fram. Men den aspekten har inte tagits med i uppdragsbeskrivningen för kriskommissionen. De fyra områdena som kriskommissionen ska arbeta med har olika uppdragsbeskrivingar – men i uppdragsbeskrivningen ingår inte att samverka och se korskopplingar mellan dessa områden. I alla fall inte den del som är offentlig och som finns tillgänglig på Socialdemokraternas webbplats. Och om det är så att uppdraget säger att arbetet med att utvärdera politiken samt arbetet med idédebatt och omvärldsanalys ska skötas var för sig, ja då har vi stora problem.
Politiska förslag söker lösa identifierade problem, för att leda till ett mer önskat resultat eller målbild. Problemformuleringen och målbilden är alltså helt avgörande för vilken den konkreta politiken blir. Och både problemformulering och målbilden skapas i idédebatten. Alltså går det inte att komma fram till en djupare analys av den socialdemokratiska politiken som den ser ut i dag utan att väva in idédebatten, och titta på hur den har varit.
Vilka analyser är det som legat till grund för de förslag vi gått till val på? Vilken samhällsanalys har vi haft ? Vilken maktanalys? Och om det, som flera redan signalerat, funnits brister i kopplingen mellan idédebatt och konkret politik – vad har det då berott på? Vilka faktorer i organisationskulturen har uppstått som motverkat samspelet mellan idédebatt och arbetet med att ta fram politiska förslag? Eller vilka forum har försvunnit, forum som tidigare bidragit till ett livfullt idéutbyte? Helt enkelt – vad är det som gjort att vi hamnat i den vilsenhet som vi nu upplever att vi befinner oss i?
Och när vi sedan blickar framåt och ska skapa den nya politiken så måste också den grundas på en djup och livfull idédebatt. Vilket samhälle ser vi omkring oss? Vad händer i omvärlden som vi måste hitta ny lösningar på? Att analysera politik och ägna sig åt idédebatt i varsina stuprör känns svårjobbat tycker jag.
Jag hoppas att kriskommissionen fått ett tydligare uppdrag än vad som framgår på webbplatsen, och att de fått friare tyglar att ta analysen dit den pekar, och att väva in flera aspekter i varandra. Och om de inte fått det – att uppdraget omedelbart förtydligas så att det blir så.
Som konsult vet jag av erfarenhet att beställningen sätter ramarna för vad som går att göra i uppdraget. Och att det faktiskt händer att uppdragsgivare använder oss konsulter som brickor i interna konflikter, och gör en beställning som är skräddarsydd för att misslyckas. Jag hoppas verkligen att så inte är fallet här. Och att om det skulle vara så, att någon i så fall kan förklara för mig varför någon i partiet skulle vilja att kriskommissionens arbete misslyckas.
Men om den officiella kriskommissionen nu inte når hela vägen fram, så får vi partimedlemmar själva ta vårt ansvar och bidra till en levande och konstruktiv eftervalsdebatt. Både i att komma med förslag och idéer, och i att påpeka saker som kommer från partiledningen som vi tycker är märkliga, eller riskerar att leda åt ett håll som inte gynnar en öppen och bra debatt om partiets framtid. Jag försöker ta mitt ansvar på det området.
Bland annat är jag i dag med på en debattartikel i Expressen där bloggare som är aktiva i Öppna kriskommissionen slår fast att vi vill se ett högre tempo från partiets kriskommission, och att kommissionen återkopplar sitt arbete till oss medlemmar så vi kan känna oss trygga i att det händer saker som går i rätt riktning.
Vi tar också upp en annan sak som på sätt och vis har glömts bort lite i diskussionerna om krisarbetet i Socialdemokraterna. Förtroenderådet, som är det högsta beslutande organet mellan partikongresserna. En slags minikongress med fasta ombud, kan man säga. Det är viktigt att förtroenderådet visar att de har förtroende för partiledningens krisplan när de träffas i december. Och om de inte har det, ger ett tydligt alternativ.
Det blir mycket, mycket svårt för kriskommissionen att lägga fram konkreta förslag och rekommendationer om de inte fått ett tydligt mandat från förtroenderådet att arbeta djupt och brett i sin analys. Vår partiorganisation är inte det smidigaste av kylskåp ibland, och det är viktigt att alla formella delar ger mandat till krisarbetet. Bara för att ingen ska kunna komma i slutändan och säga – ”Vadå, det här var inte vi med på!”
Alltså. En tempoökning i krisarbetet, ett tydligt mandat från förtroenderådet, och så hjälper alla vi andra till genom att säga vad vi tycker och inte tro att någon annan ser det som sin uppgift att sköta krisarbetet. Vi kommer få ordning på Socialdemokraterna igen. Men det kommer krävas lite arbete på vägen dit.
De andra bloggarna som var med på artikeln: Johan Westerholm, Sandro Wennberg , Peter Högberg, Martin Moberg, Claes Mushkin, Peter Johansson, Staffan Lindström (tack Annika och Sandro för länkarna!).
Bloggat om vår artikel: Per Ankarsjö , Annika Högberg , Martin Moberg , Sandro Wennberg , Anna Ekelund på Eftervalsdebatt.se, ett annat krisdebattforum på nätet. HBT-sossen , Johan Westerholm
Etiketter:Ardalan Shekarabi, Öppna kriskommissionen, debattartikel, Expressen, Kajsa Borgnäs, kriskommissionen, politik, socialdemokraterna